Namnbråket på Konstfack skymmer verkliga problem

Konstutbildningarna behöver reformeras – men metoden spelar roll

Av: Ulrika Stahre

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Om Konstfacks utställningssal bör heta Vita havet är en symbolfråga som inte bör skymma en viktig diskussion om normer och representation, skriver Ulrika Stahre.
Om Konstfacks utställningssal bör heta Vita havet är en symbolfråga som inte bör skymma en viktig diskussion om normer och representation, skriver Ulrika Stahre.

KULTUR

För knappt två veckor sedan inledde professorn i designhistoria på Konstfack, Sara Kristoffersson, en debatt i Dagens Nyheter. Där bemötte hon – i en stundom onödigt raljant text – ett internt krav på att utställningshallen Vita havet borde byta namn. Sedan dess har debatten kommit att handla om anonyma upprop, hetsjakt, universitetens problem med kränkta studenter. Ja, det mesta utom rasistiska strukturer på Konstfack. Nu tycks alltsammans landa i en intern arbetsmiljöfråga. Och kanske är den det den varit från början.

För även om både studenter och lärare på Konstfack arbetar i en konst- och designvärld även utanför skolan, har det som diskuterats utåt knappast gett hela bilden. Därför är det knepigt att kommentera. Finns det ett fungerande arbete mot rasistiska strukturer på Konstfack eller finns det inte? Är frågan om namnet Vita havet så viktig eller bara en symbolfråga som skymmer sikten, för alla stridande?

Konsthögskolestudenter i både Köpenhamn och Oslo har agerat mot rasism och könsförtryck under den gångna hösten. I Köpenhamn slängdes en gipsbyst av Fredrik V i kanalen, ett politiskt konstprojekt som förde med sig att rektorn Kirsten Langkilde avgick, i Oslo utbröt konflikter som fick professor Måns Wrange – som stött de kritiska studenternas krav – att avgå.

Om man koncentrerar sig på de visuella, symboliska frågorna handlade det i Köpenhamn om avtäckandet av en kolonial historia: danska Västindien var Fredrik V:s kungliga kolonier, en lönsam affär byggd på slavarbete. I Oslo protesterade studenter mot Vanessa Beecrofts vb.48 721, en performancedokumentation som skulle kunna sägas exploatera svarta kvinnor som objekt. På Konstfack kritiseras utställningsrummet Vita havet och i förlängningen ”den vita kuben” – konstvärldens förment neutrala plats, belastad av modernismens arv av kolonial blick och renhetsiver.

På samtliga dessa högskolor diskuteras, såvitt jag har förstått, både symbolfrågorna och konkreta problem med undervisning och representation. Det borde gå att skilja på de konkreta kraven – diskutera vithetsnormer, förbättra representationen – från de symboliska. Ett namnbyte på Vita havet är en symbolfråga som knappast är det viktigaste här (och som ärligt talat ter sig onödig).

Att reformera de konstnärliga utbildningarna är en sak. Vägen dit en annan. Som anarkisternas urfäder och urmödrar lärt oss: metoder spelar roll för den revolution man vill genomföra. Är metoden usel och förtryckande, så blir följderna därefter. På Konstfack sprids ett upprop mot Sara Kristoffersson. I min värld är det bara stalinister som tycker att revolutionen kräver några knäckta ägg, och sedd utifrån är situationen inte bara barock, den är kontraproduktiv.

Metoden fick också ut Per Svensson på banan, som kidnappade Ola Magnells gamla Min nye magister för att lära oss ett och annat om sambandet mellan bokstavsvänstern då och radikal identitetspolitik nu. Tvärsäkerhet i liberala kretsar brukar inte besjungas, och Ola Magnells både charmiga och genomskådande text är värd ett bättre öde än att användas som slagträ i ett debattinlägg där sakfrågan döljs bakom floskler om vilja till renhet.

Per Svenssons inlägg vrider diskussionen varvet runt: där Vita havet och vita kuben och den modernistiska renheten kritiseras av konstfacksstudenter och anställda, svarar Svensson med att anklaga dem för en strävan till renhet och korrekthet. Vem är det som egentligen vill rensa bort?

Hur konstens utbildningar ska se ut är en viktig fråga. I förlängningen handlar det om vilka idéer som medskapar den konst, och design, som kommer att omge oss. Konflikterna ser ut som de gör av en rad orsaker, efterdyningarna av Black Lives Matter-protesterna i somras är bara en del. En annan är att det finns bredare studentgrupper, som ställer krav. En tredje är att det är trångt kring grytorna i konst- och kulturvärlden, vilket knappast föder solidaritet och samarbete. En fjärde är akademiseringen av konstnärsutbildningarna, som medfört högre krav på teoriutbildningarna – och teoretiskt mer bevandrade studenter. Det borde vara ett fall framåt.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.