Det här vet jag om hur papperslösa utnyttjas
Städerskan som greps vid statsministerns villa riskerar allt –kunden inget mer än dåligt samvete
I ett och ett halvt år har jag tolkat i SAC:s fackliga projekt för migrantarbetare och under sex månader har jag arbetat som rysktalande, papperslös arbetare som en del av förarbetet till boken Svenska palmen. Om den kvinna som städat statsministerns hem vet jag bara det som presenterats i Expressen: att hon är papperslös, från Nicaragua och i 25-årsåldern.
Jag vet inte om hon har familj, men jag vet att prekära migrantarbeten krossar äktenskap och slår månader och år mellan barn och deras föräldrar.
Jag vet inget om hur hon kommit till Sverige, men jag vet att det finns agenturer vars tjänster desperata arbetare bara kan betala för genom att sätta sig i skuld.
Jag vet inte var hon har bott i Sverige, men jag vet att man för tretusen kronor i månaden kan få en sängplats i en proppfull lägenhet.
Jag vet inget om hennes arbetsvillkor, men jag vet att kvinnor tjänar mindre än män och att jag oftast blev lovad hundra kronor i timmen. Jag vet också att lönen är omvänt proportionell till allvaret i hotet om utvisning och till skillnad från ukrainare och moldavier kommer hon inte kunna studsa tillbaka. Så kanske sjuttio spänn i timmen?
Kanske kan jag också säga något om risken för arbetsköparen: ett prisbasbelopp i böter för att ha anställt en utlänning
Jag vet inget om hennes arbetsköpare, men vet att de som exploaterar migrantarbetare undantagslöst håller sig med en hemmasnickrad moral i vilken deras exploatering närmast är en handling av altruism och där fysiska och ekonomiska hot, slavlöner och hälsofarliga arbetsmiljöer alltid går att rättfärdiga inför det genomruttna självet. Jag vet mycket lite om hennes kunder, men jag vet att det finns en viss inkomstklass, hög på billig arbetskraft, som förskräcks när det avslöjas att de omedvetet varit del av exploateringen och som skäms när det avslöjas att de medvetet tagit del av den.
Jag vet inte vad som kommer att hända nu, men jag vet att arbetare som sätts i förvar och deporteras har mycket svårt att få ut sin lön. Enligt den svenska modellen är det ju facken som ska driva in lönen, men hon ska ha tur för att hitta ett fack redo att ta sig an hennes ärende. Kanske kan jag också säga något om risken för arbetsköparen: ett prisbasbelopp i böter för att ha anställt en utlänning, en summa som han antagligen kan spara in genom att han nu inte behöver betala ut arbetarens lön. För kunden finns ingen annan risk än det plötsligt ömmande samvetet.
För den kund som också är statsminister finns ju risken för en infantil våg av anklagelser om att sätta nationens säkerhet på spel. För den kund som är just socialdemokrat finns också risken att alltihop – från att använda städhjälp utan att ens uppvisa anständigheten att kontrollera om städfirman har kollektivavtal, till den ödets ironi att regeringen nyss deklarerat sin vilja att jaga papperslösa på deras arbetsplatser – snarare än att tvinga socialdemokratin att åter bli ett arbetarparti skjuter det ännu längre ut på den tunna is där ”hårdare tag” är generallösning på alla samhällets problem.
Slutligen vet jag inte om någon av er läsare har kontakt med den gripna kvinnan, men jag vet att jag har kollegor som tolkar från spanska och som gärna driver hennes ärende.
Pelle Sunvisson är författare till romanen ”Svenska palmen” (Verbal förlag).
