För den som flytt tar flykten aldrig slut
”Vi saknar dem, de som utvisats mot sin vilja, även när minnet av dem behandlas som en privatsak”
Någon måste namnge tomheten.
Efter att de skickats iväg, vad ska vi kalla dem?
Levande? Halvdöda? Den svenska statens desaparecidos? Ska vi anse dem försvunna eller börja kalkylera på deras återvändande?
Vad vi vet är detta: En dag gick någon till skolan och upptäckte att en stol var tom.
En dag slutade någon att skaffa sig nya vänner i skräck för att ytterligare en person skulle ryckas ifrån honom.
En dag besökte någon den tonåring som kommit att bli hennes extrason, i sluten förvaring där han inte skulle komma ut.
En annan dag skrevs protestlistor och verkställighetshinder och överklaganden.
En dag åkte vi till Åstorp och ställde oss utanför stängslet med banderoller och slagord. Någon ringde oss inifrån förvaret. Vi kunde inte se honom. Vi kunde inte se honom eftersom deportationens arkitektur alltid är formad på det sättet.
Det gäller inte bara Åstorps förvar, upprättat längs en lantväg, bortbyggt från samhället.
Det gäller inte bara Ljungbyheds förvar, som ligger i ett dike nedanför en bilväg.
Nej, det gäller deportationens hela politiska syfte.
Syns man inte finns man inte. Det vet Sveriges politiker allt för väl.
Fast, Sha finns.
När han kom till Joanna Ågrens familj var han blyg. Men han började snart känna tillit, öppna upp sig.
– Mycket genom att vi satt och lyssnade på musik. På dagarna skickade vi låtar till varandra, och till slut kunde jag höra direkt vilken sinnesstämning han var i, berättar Joanna Ågren.
Sex unga killar har bott hos henne i olika omgångar. Hon blev frivilligt familjehem för såna som likt Sha fallit mellan stolarna, eller de som blivit felaktigt uppskrivna i ålder.
Två av dem som bott där har blivit deporterade.
Ytterligare två har fått avslag och sökt asyl i andra länder.
Två stycken har fått uppehållstillstånd.
– Men de firade inte det. De tyckte att det var jobbigt, för att de hade så många vänner som inte fick chansen, säger Joanna Ågren.
Som Sha, som blev utvisad. Varje gång Joanna Ågren äter bolani tänker hon på honom. Barnen, Joannas två sedan innan, frågar fortfarande om sin storebror.
– Det finns en låt som blev vår låt på något sätt, Aminah al Fakirs Jag har vandrat över bergen. Dagen Sha skulle deporteras lyssnade vi på den och grät båda två, säger Joanna Ågren.
Efter att han blivit utvisad fick hon inte tag på honom på flera veckor. Så en dag gick hon ut och demonstrerade mot den svenska deportationspolitiken. Där stod hon på scenen, Aminah al Fakir. Hon började sjunga deras låt, och som om det var meningen, så ringde telefonen just då.
Joanna Ågren höll upp telefonen så att Sha kunde höra.
”Jag har vandrat över bergen
Jag har färdats över havet
Jag har motats bort från gränsen
Blivit slagen om igen”
Flykt beskrivs ofta i definitiva termer. Man kommer fram. Man blir trygg. Man blir klar.
Eller så skickas man tillbaka. Man kommer hem igen.
Trots att migranter många gånger skickas tillbaka till platser de aldrig varit på, beskrivs deportationen ofta som ett återvändande.
Men ingenting är detsamma.
Ingen återvänder hem. Även den som deporteras till sin födelseplats kommer att återvända till en situation långt värre än den de lämnade, eftersom flykten är kostsam. Ekonomiskt, men också socialt.
Shahram Khosravi, professor i antropologi, har beskrivit utvisade migranter som deportspora – en deporterad diaspora. Människor som berövats den plats de hunnit knyta kontakter till, och som därför befinner sig i exil i sitt hemland. Där påbörjar de ofta sin flykt på nytt.
”Därför är deportationen inte resans slut, utan snarare ytterligare en fas av cirkulation (…). En av deportationens funktioner är att befästa ett globalt apartheidsystem som upprätthåller den klassmässiga och rasifierade separationen mellan de med fri rörlighet och de som utsätts för påtvingad orörlighet” skriver Khosravi och fortsätter: ”Deportationen avser att hålla två världar åtskilda från varandra. Den ena kosmopolitisk, med ett överskott av fri rörlighet, och den andra en värld av checkpoints, gränser, köer, grindar, frihetsberövanden och avlägsnanden.”
”Jag har rest mig upp och fortsatt
Tappat hoppet, funnit handen
Sista gången vi tog avsked,
Föll jag ner mot avgrunden”
Nicholas de Genova, professor i migrationsstudier understryker i sin artikel The deportation power tvångsutvisningens dubbla funktion.
För att förstå deportationens industri – varför Sverige, likt andra västländer, lägger sådana enorma summor på att neka människor skydd – måste deportationen också förstås genom de som blir kvar.
De som fått avslag och flyr vidare, eller lever kvar gömda. Men även de som får uppehållstillstånd, eftersom deras skyddsstatus bara är temporär, och många gånger kopplad till deras inkomst. Det är de som i Nicholas de Genovas ord är ”mottagliga för utvisning men som inte blir utvisade”.
Deportationen blir inte bara ett verktyg för att avgöra vem som med tvångsmedel ska sättas på ett chartrat plan till Kabul. Det bidrar också till prekariseringen av alla migranter med osäker uppehållsstatus. Rädslan för att bli deporterad tvingar in migranter i osäkra och farliga anställningar. Så befäster man ett rasifierat klassamhälle.
Deportationspolitiken måste därför förstås som en gränsdragning också inom staten. Det är ett skapande av underordnad och överordnad, av underklass och överklass. Samtidigt beskrivs migrationspolitiken sällan så. I stället låter det som på Magdalena Anderssons Instagram, där hon nyligen skrev att ”fler utlänningar som begår brott ska utvisas från Sverige”. Brottet blir här synonymt med migranten, och tvärtom. Den som letar efter ett namn på tomheten, efter någon som kan förstå saknaden efter en deporterad familjemedlem, kommer inte hitta svaret hos Socialdemokraterna.
”Jag har vandrat svag och ensam
Jag har färdats stark och sorgsen
Jag har motats bort från gränsen
Blivit räddad, om igen”
I Danmarks Oscarbidrag, den animerade dokumentärfilmen Flykt berättar huvudpersonen Amin om flyktens efterspel. ”De flesta har nog inte fantasi nog att leva sig in i hur en sån flykt påverkar en. Vad det betyder för ens relationer till andra människor. Hur mycket det kan förstöra en”.
Flykten börjar innan man lämnar och fortsätter efter att man kommer fram.
Syed Abedi var fjorton år när han vandrade över bergen.
Med sig hade han sin vän.
Han var fjorton år när vännen frös ihjäl under flykten och smugglarna sa åt honom att lämna honom där.
Han var fjorton år när han bråkade med dem ända tills de till slut gick med på att bära med sig liket till Turkiet, där vännen kunde begravas.
När Syed Abedi till slut kom fram till Malmö var han helt vilsen.
Så någon måste namnge tomheten. Någon måste synliggöra sådant som utvisningarna avser att osynliggöra
– Jag visste inte var affären var. Jag visste inte varifrån man tog bussen. Men så såg jag en afghansk kille framför mig och vi började snacka. Abul. Han visade mig Malmö. Han bodde i samma port som jag. Han lärde mig varifrån jag skulle ta bussen.
Det var hans första vän här. Abul, som drog med Syed Abedi till fotbollsplanen varje fredag för att han inte bara skulle sitta hemma och tänka på sin familj. Som gillade att göra tatueringar och drömde om att öppna en egen studio.
Han blev utvisad.
– Efteråt facetimeade vi. Jag visade honom fälten på Rosengård: kommer du ihåg när vi var här och här och här? Han sa: jag vill inte se allt det där bror, i så fall kommer jag att blockera dig, berättar Syed Abedi.
De har ingen kontakt längre.
Syed Abedi fick en annan vän, Mubarak.
– Han gillade inte träning alls, säger Syed Abedi och skrattar.
– Han ville alltid göra saker. Man satt hemma med honom i fem minuter och sen sa han till alla: nu vi hittar på något!
Han blev som en storebror. Berättade vilka personer som var bra och vilka som var dåliga.
– Jag minns att jag ringde honom och sa att jag tänkte åka till Göteborg dagen därpå. Att jag ville gå på Liseberg. Och att han sa att nej, du åker inte ensam, jag följer med. Han dök upp samma kväll hemma hos mig, berättar Syed Abedi.
– Såna personer … man hittar inte såna personer så ofta.
2018 blev Mubarak tagen av civilpoliser på en buss och deporterades.
I dag har de ingen kontakt.
I dag är Syed Abedis dagar ungefär likadana. Han går till skolan, till praktiken på en bilverkstad. Sedan hem igen.
Han fick uppehållstillstånd i 13 månader. Sedan två år. De har gått ut nu, och han väntar på besked från Migrationsverket.
– Jag skaffar inte nya vänner längre. Det är bättre att inte ha någon. Det är livet.
Jag frågar honom varför han talar om sina vänner i dåtid. Jag frågar honom om de inte längre finns.
– De finns. De lever. Men de syns inte. Vi var här. Vi var vänner.
Cindy Milstein skriver i sin antologi Rebellious mourning om smärta. Hon beskriver sin egen sorg och hur den är oskiljbar från världens. Tillsammans med en rad andra skribenter formulerar hon ett kollektivt sorgemanifest. Hon gör det för att ”en av de värsta kränkningarna är idén om att smärtan ska gömmas, begravas, privatiseras – en lögn skapad för att upprätthålla den sociala ordning som producerar våra många, onödiga förluster”. Sorgen, menar skribenterna, kan aldrig separeras från kampen mot ytterligare förluster.
Den rasistiska deportationspolitikens konsekvenser kommer alltid påverka fler än den som blivit tvångsförflyttad. Många av de som stod på centralstationen 2015, eller som själva var på väg hit, eller som sett sina klasskamrater utvisas, lever i dag med närvaron av någon som är frånvarande.
Vi saknar dem, de som utvisats mot sin vilja, även när minnet av dem behandlas som en privatsak.
Så någon måste namnge tomheten. Någon måste synliggöra sådant som utvisningarna avser att osynliggöra.
Nämligen att det alltid finns någon på den andra sidan av gränsen.
Nämligen att ingen deportation kommer att stoppa flykten.
Nämligen att vi vill ha dem tillbaka levande.
”Jag har rest mig upp och fortsatt
Tappat hoppet, funnit handen
Första gången som vi möttes
Drogs jag upp från avgrunden”
