Tantsnusk, traumaporr eller generationsroman
I år är det 30 år sedan Marian Keyes debuterade
I år är det 30 år sen den irländska författaren Marian Keyes debuterade med ”Vattenmelonen”. Vid en första anblick var det lätt att sortera in henne i den explosion av chicklit som kom vid samma tid – Helen Fieldings megasäljare ”Bridget Jones dagbok” gavs ut året därpå – men det har aldrig varit den rätta etiketten på Keyes författarskap. Visserligen har hon alltid skrivit vardagsnära i ett helt och hållet kvinnligt perspektiv men det centrala i hennes böcker har sällan eller aldrig varit den romantiska kärleken. Det viktiga har varit svärtan.
Missbruk, depression, ofrivillig barnlöshet, relationsvåld, sorg och förlust – det är ämnen som dessa Keyes med lätt hand och varm blick genom åren har tagit sig an. Motgångar och problem som de flesta kvinnor möter i livet; kanske inte alla och förhoppningsvis inte samtidigt men någon gång. Hon skriver med en relaterbarhet som slagit an hos miljoner kvinnor, hennes böcker ges ut i över 30 länder och antalet sålda ex uppgår till åtminstone 35 miljoner. Jag har själv genom åren läst henne med behållning – ofta har jag inlett semestern med en ny Keyes som ett sätt att snabbt koppla av, få upp lästempot och släppa allt som känns som pliktläsning.
Strax före jul kom ”Alla underbara misstag” ut på svenska, som är hennes sextonde roman och den sjunde om de fem systrarna Walsh. De har alla fått varsin bok och nu är Anna den andra efter Rachel som får stå i centrum en andra gång.
Efter arton år i New York, där Anna blivit framgångsrik inom pr, drabbas hon av en mitt i livet-kris – vad är egentligen viktigt? – och återvänder hem till Irland. Hon står så utan jobb, utan relation och utan hem. Dessutom hemsöks hennes kropp av klimakteriet och Irland av en postpandemisk svacka. Efter några månader i storasyster Margarets gästrum får hon till slut ett uppdrag: att vända den lokala opinionen för bygget av en lyxig resort, där sabotage förekommit. In på scenen: en kärlek från förr samt en gammal vänskap som spruckit.
Hon har skrivit oss från singelliv och småbarnsår fram till klimakterium och pensionsplaner
Det ska sägas direkt att ”Alla underbara misstag” inte tillhör Keyes bättre böcker. Det kan låta krasst men problemet är faktiskt bristen på svärta. Även om arbetsmarknadens njugghet mot alla som passerat 45 och misstänksamhet mot utländska meriter är sorgligt realistiska problem så är man som läsare aldrig särskilt orolig över Annas situation. Än mindre så när det gäller den gamla kärleken eller den raserade vänskapen. Det som blir kvar är den brötiga familjen Walsh, en färgstark uppsättning lokalbor och en mycket samtida beskrivning av en medelklasskvinnas liv i medelåldern. För att uppskatta den här boken krävs nog en förförståelse för Marian Keyes litterära universum.
Men grejen är att miljoner kvinnor har just det. Det slår mig under läsningen att Keyes är en sorts generationsförfattare för oss kvinnor i generation X, födda cirka mellan 1965 och 1980. Inte i litterär bemärkelse, hennes böcker kommer inte att leta sig in på framtida klassikerlistor, det är inga böcker att återvända til. Men det är som att Keyes (född 1963) och hennes läsare under dessa 30 år har gått – åldrats – sida vid sida. Hon har skrivit oss från singelliv och småbarnsår fram till klimakterium och pensionsplaner. Anna Walsh kan ses som typisk för oss X:are, med ett liv som gått från backpacking och säsongsarbeten till en god karriär inom pr, mer genom hårt arbete än utbildning.
Keyes är också en god representant för en kombination av tredje vågens feminism och ironi som båda präglat generation X, ofta kallad just den ironiska generationen. Hon har lyft frågor som övergrepp, kvinnlig alkoholism och missfall utan att det blivit eländesskildringar, där finns alltid en underton av milt ironisk humor. Hon sysslar med underhållning, inte politik, men hon har absolut bidragit till att sätta ljus och ord på problem som präglar så många människors liv. När folk i dag suckar om ”traumaporr” är det värt att påminna om att det inte var bättre för 20–30 år sen, när skam fick alla att tiga om sina problem och det knappt fanns en allmän debatt för frågor som psykisk ohälsa. I Marian Keyes litterära värld är terapi en självklarhet, även för män.
Finns ingen rockkille till hands så gör en vibrator det
Utöver relaterbarheten är antagligen ett viktigt skäl till att hon är så läst den icke-dömande, vardagliga ton hon har, oavsett om hon skriver om missbruk, relationsvåld – eller sex. Sex har en självklar plats i Keyes böcker, precis som i livet. På ett par sätt tar hon vid efter det som på 80-talet kallades tantsnusk (men som i dag skulle kallas det erotisk romance). För det första är det självklart att även kvinnan har sexlust och att hon agerar på den, här finns inga idéer om att en kvinna ska ”hålla på sig”. Men om tantsnusksexet gärna skedde i en cockpit, på en flickskola i Schweiz eller ett skrivbord på Manhattan så föredrar Keyes en säng bäddad med lakan med hög trådtäthet, praktiskt och med kvalitet utan att det behöver bli 80-talsvräkigt.
För det andra så skildras sexet, precis som i tantsnusket, med en kvinnlig (och heterosexuell) blick. När det gäller Anna Walshs utseende så får vi veta en hel del om kläder, smink och fillers, alltså hur hon själv framställer sig, men knappt om hur hon egentligen ser ut (utom ett ärr som har en viss betydelse). Männen däremot – Keyes älskar verkligen sin generations långhåriga rockkillar, med tatueringar, läderremmar och framför allt åtsmitande jeans. I ”Alla underbara misstag” har stilen kompletterats med läsglasögon men trots en lite tyngre kropp så ”smiter jeansen åt på rätt ställen”.
För ja, klimakteriet må vara här – även i Irland tycks det vara ett problem med manliga gynekologer som tycker att besvären bara ska uthärdas – men det är inte detsamma som att sexlusten dör, påminner Keyes. Finns ingen rockkille till hands så gör en vibrator det; ännu en sak som gått från skämmig till vardaglig under de här 30 åren.
Nu har systrarna Walsh alltså landat i övre medelåldern och har det rätt bra; alla bor hemma i Irland, de är friska och har tid och pengar över till inredning och nätshopping. Lite har man känslan av att Marian Keyes inte vill utsätta dem för fler motgångar och problem, och därför borde hon släppa dem nu. Men hon får gärna fortsätta skriva, när vi nu står inför cancerbesked, dementa föräldrar och arvstvister – vi kommer att behöva hennes varma blick på det också. Liksom män med jeans som smiter åt på rätt ställen.
