Ett lyriskt ordkaksbak
Petter Lindgren får nya bekantskaper i Lyrikvännen
Årets fjärde utgåva av Lyrikvännen dimper ner mitt i sommaren, med en olycksbådande brandgul omslagsbild som vid närmare påseende visar sig vara en vallmo i kolossalformat, plåtad av numrets redaktör Klara Rasmussen.
Poeten Agnes Gerner intervjuar kollegan Agnes Lidbeck, aktuell med diktsamlingen Ur (Ellerströms), om vikten av att göra sig konkret. Vill man till exempel ge läsaren ”en småkakssmulighet i munnen”, menar Lidbeck, kan det vara nödvändigt att offra somliga av uppslagets ingredienser till förmån för en mer ”kakbaksspecifik vokabulär”.
Ett inspirerande samtal, följt av Lars Gustaf Anderssons genomgång av 2017 års närmast orimligt rika skörd av översatt nordamerikansk poesi, toppad av Stewe Claesons resedagbok och antologi Snön faller i Cochise County (Norstedts). En ”modern uppföljare till Gösta Fribergs klassiska antologi Vi kommer att leva igen” (1973, FiB:s Lyrikklubb), menar Andersson.
Bland numrets för mig nya bekantskaper fäster jag mig särskilt vid finska Eeva-Liisa Manner (1921-1995), tämligen okänd i Sverige men i den finska poesin lika central som exempelvis Gunnar Ekelöf hos oss. Så här kan hon låta, i översättning av Maria Tapaninen och Nils-Aage Larsson: ”Och dag för dag ligger huset ännu djupare / i glömskan, / i cykelspåren växer gräs, / det är redan tid för regn. / Om du kom nu, skulle du inte hitta hit.”
