EU bär skulden till ett splittrat Italien
Olle Svenning om processen som ledde fram till valresultatet – ett land styckat mellan rasister och populister
Två systemkritiska partier har med väljarnas stöd styckat Italien. Norr erövrades av rasistiska och nationalistiska La Lega. Den fattiga södern behärskas av Femstjärnerörelsen, M5S, vars övergripande ideologi är ”vaffanculo”, dra åt helvete. Uppmaningen riktas till ”La Casta”, oligarkerna, den arroganta eliten, i Italien och i EU.
Lega samarbetar med franska Nationella fronten, M5S valde att alliera sig med Ukip och Jimmie Åkesson.
En oerhörd förödmjukelse för EU, som inför valet utsett Silvio Berlusconi till sitt redskap. Han (all populisms fader) skulle vara skyddet mot missnöjes- och protestpartier, försäkrade EU-kommissionens ledare Jean-Claude Juncker och omfamnade den åldrande mediemagnaten och skattebrottslingen.
En dramatisk förändring; för sju år sedan tvingade EU Berlusconi att avgå. Han var då folkvald premiärminister.
EU:s största partigrupp, moderater, Forza Italia och kristdemokrater, garanterade via sin ordförande Manfred Weber att en allians mellan Berlusconi och La Lega skulle bli en utmärkt regering.
En väl tidsanpassad kommentar. I Europa styr allt oftare högern tillsammans med högerextremister.
EU har aldrig lagt stor vikt vid grundläggande demokratifrågor; folkviljan har bäddats in i olika, för makten, väl anpassade juridiska system. Den politiska liberalismens medborgaridé suddas ut i EU. I Italien samlade de liberala 2,4 procent av rösterna, ungefär nordisk nivå.
Liberalismen i Europa förvaltas sedan några decennier av socialdemokratin, följaktligen också på väg att försvinna som politisk kraft eller att styckas i en vänster och höger.
Italien försökte för något år sedan att anpassa sig till EU:s funktionella demokratisyn. Premiärminister Mario Renzi föreslog till att börja med, i samverkan med Berlusconi, att konstitutionen (skapad som ett antifascistiskt dokument efter kriget) skulle byggas om: slimmad parlamentarism, snabbare beslut, allt mindre av representativitet.
En folkomröstning för drygt ett år sedan gjorde slut på detta övergrepp mot demokratin. Valresultatet i söndags bekräftar nejet.
EU-systemet premierar ekonomisk liberalism framför politisk. Sedan den kapitalistiska krisen 2008 praktiseras en åtstramningspolitik som gynnar en ekonomisk och finansiell elit. Betydande delar av det sociala trygghetsnätet har slitits sönder. Växande delar av EU har förvandlats till industriella ruiner. Maktbalansen på arbetsmarknaden har satts ur spel genom en rad antifackliga beslut.
”En oerhörd förödmjukelse för EU, som inför valet utsett Silvio Berlusconi till sitt redskap”
Italien, med sin småföretagsamhet och sin åldrade industristruktur gestaltar med förfärande tydlighet denna socialt förödande politik. Renzis regeringsallians av kristdemokrater och socialdemokrater har med sin ekonomiska politik åstadkommit svindlande hög arbetslöshet och förvärrat fattigdomen; ännu ligger reallönerna inte i nivå med de som gällde i början av 2000-talet.
Hundratusentals italienare, ofta unga, välutbildade, har tvingats lämna landet, ungefär som på 1950-talet.
Migrationen diskuterades i helt andra termer under valrörelsen. ”Vi måste rädda den vita rasens överlevnad”, sa en av La Legas ledande företrädare. Berlusconi beskrev flyktingar ”som en ondskans armé” och som en ”social bomb”. EU:s flykting- och asylpolitik har fungerat som politiskt gödningsmedel. EU har inte förmått göra alla medlemsländer ansvariga för en solidarisk flyktingpolitik. Det har skapat både EU-förakt, inskränkt nationalism och främlingsfientlighet i Italien. Valresultatet är ett öppet facit.
M5S, valets överlägsna segrare, var inte främmande för främlingsfientlighet. Partiet, som styrs genom att räkna nätklickar, är naturligt nog fullkomligt opportunistiskt. ”Vi är både höger och vänster”, säger partiledningen utan att antyda några tydliga vänsteråsikter.
För ett knappt år sedan förklarade stora megafoner att EU besegrat populismen. Marine Le Pen samlade visserligen tio miljoner väljare och i Österrike bildade höger och högerextremism i regeringen. Men ingen oro: populismen är besegrad.
Så blev det 4 mars 2018 i Italien: Populistpartiet slog sönder EU-partierna. Ändå, inte ett ord av självkritik från EU eller från den socialt inskränkta liberala elit som alltid är övertygad om att deras egenintresse sammanfaller med allmänintresset.
Elena Musiani, historiker vid Bolognas universitet, sammanfattar: ”Europa nöjer sig med att stigmatisera det de kallar italiensk populism, utan att någonsin fråga sig om missnöjets rötter eller om de kriser som härjar Italien. ’Europa’ ställer endast det vanliga kravet: ’Anpassa er till de härskande liberala normerna.’ Därmed bekräftas populismens grundläggande tes: Det finns ett svindlande avstånd mellan den härskande eliten och folket.”
