Metoden Zaremba
Åsa Linderborg: DN:s privilegierade journalist är skamlös – förtiger fakta och säger emot sig själv
Utan åthävor plockar Kajsa Ekis Ekman isär Maciej Zarembas granskning om vårdnadstvisterna (DN Kultur 25 juni).
Som vanligt har Zaremba tagit ett par fall – så kallade osannolika men lärorika historier – som ska avslöja hur Sverige funkar. Den här gången är det socialtjänsten som står i skottgluggen. Tesen är att papporna i en vårdnadstvist inte har en chans mot feministerna, psykologerna, socialarbetarna.
Kajsa Ekis Ekman visar att Zaremba har fel om allting: han vänder upp och ner på forskningsresultat, ignorerar statistik, förtiger fakta och säger emot sig själv.
Det är så här Zaremba jobbar. Han har privilegiet att göra en större artikelserie om året i DN, och varje gång kan han avslöjas med samma ohederliga arbetsmetod.
För några år sen gav sig Zaremba i kast med alla ”kränkta” människor – funktionsnedsatta, homosexuella, transpersoner et cetera – och särskilt dem på Stockholms universitet. När jag följde honom i spåren hamnade jag hos en rektor som inte fanns, institutionen som var hans case hade upphört att existera sen länge. Av alla anmälningar – enligt Zaremba en veritabel epidemi – hade en (1) lett till skadestånd. Slutsatsen av min granskning av hans granskning, var att det nästan är omöjligt för den som känner sig diskriminerad att få rätt.
2011 mixtrade Zaremba med fakta om en kommunal respektive privat skola i Umeå, allt i syfte att påvisa att den kommunala skolans problem var det pedagogiska flummet. Skolverkets och andras utredningar om friskolesystemets segregerande konsekvenser, struntade han helt i.
Som Erik Wijk konstaterar, i ett större porträtt av Zaremba i Svenska Dagbladet 1997, går hans journalistik ut på att ”håna idén om jämlikhet”. Udden är alltid riktad mot välfärdstaten och arbetarrörelsen.
Waxholmskonflikten 2004 satte han ful- och felciteringen i system. Byggnads kamp för kollektivavtal – även för polackerna och letterna - förvanskade han till främlingsfientlighet. Kollektivavtalet och facket målades i en brun färg som fortfarande sitter i.
Året därpå resulterade hans skamlösa arbetssätt i att redaktören på Ordfront Magasin fick sparken. I samband med det föreslog Zaremba att ”medvetna lögner” och sånt som ”förvirrar” ska vara åtalbart. Det är en syn på yttrande- och pressfrihet som passar diktaturer.
Med en sån lagstiftning hade Zaremba riskerat livstid.
