Nato eller feminism?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2015-08-04

S-debattörer: Närmandet till militäralliansen diskvalificerar Sverige som de förtrycktas röst

helskärm

Under våren beslutade rege­ringen att avbryta det militära samarbetet med Saudiarabien med motiveringen att det följer en feministisk utrikespolitisk linje.

Ett viktigt beslut som vi är stolta över, men också ett beslut som bara kan fattas av ett land som inte förlitar sig på militära allianser.

Under det senaste året har flera röster höjts för ett ­medlemskap i militäralliansen ­Nato. Vi oroas nu över ett oklokt svenskt närmande till en militärallians med sin grund i kalla krigets paranoida stämningar.

Den svenska militära allians­friheten har varit en framgångsrik linje sedan ­flera hundra år. ­Genom en skicklig utrikes­politik har vårt land fredats mot olika hot och mäktiga grannar. På så sätt besparades vi två för­ödande världskrig och det neutrala och självständiga Sverige blev en fristad ­undan nazismen för tiotusentals förföljda judar och motståndsmän i våra grannländer.

Dessutom bidrog Sverige med nästan 100 000 soldater i blå baskrar för FN i några av världens konflikthärdar. Samtidigt formade Sverige en progressiv biståndspolitik, kritiserade stormakter och förtryckare över hela världen. Alliansfriheten gav Sverige handlingsfrihet att agera i FN med olika nedrustnings- och medling­sinitiativ och göra vår röst hörd.

En röst för världens förtryckta - var de än må vara. Från Nelson Mandela i Sydafrika till Olof Palmes berömda för­dömande av bombningarna över Hanoi.

Men den svenska utrikes­politiken har inte bara varit viktig för världens förtryckta. Den gav också Sverige för­delen att stå utanför kapprustningen med kärnvapen. Tusentals kärnstridsspetsar finns i dag utspridda över jordens yta. ­Vapen vars syfte varit att skapa en terrorbalans mellan stormakterna, men också gjort länder som deltagit i kapprustningen till mål­tavlor för samma ­utplåning.

Sveriges grundsyn har varit att kärn­vapen inte bringar säkerhet.

Den aktiva anti-kärnvapenpolitik som Sverige fört och som gav oss ett massivt stöd under många år i FN är inte möjlig med ett svenskt Nato-medlemskap. För med ett medlemskap i Nato kommer kärnvapnen. Nato och dess strategi vilar på de strategiska kärnvapnen.

Vi menar att en feministisk utrikes­politik utesluter ett medlemskap i Nato, det skulle hindra oss att vara en röst för de förtryckta och det binder upp oss till ­avtal vi inte kan säga upp. Grundbulten i en ­feministisk utrikespolitik är allians­friheten eftersom den ger oss möjlighet att medla i konflikter, ge bistånd till dem som behöver det, skicka personal för att skydda kvinnor, barn och gamla i konflikthärdar utan att bli misstänkliggjorda.

Kort sagt - med ett Natomedlemskap försvinner de utrikespolitiska ideal Sverige har stått för historiskt.

Dessvärre är vi många, inte bara social­demokrater, som känner oro och förundran inför den säkerhetspolitiska kurs­ändring som pågår. Natomedlemskap är inte regeringens, eller någon av dess partiers, linje enligt regeringsförklaringen. Trots det förs vi allt djupare in i Nato­samarbetet genom upptrappad övningsverksamhet och allt fler bindningar till den västliga militäralliansen i olika avtal.

De viktigaste avtalen har aviserats i semestertider och av Försvarsdepartementet, alltså inte av UD, som har huvud­ansvaret för säkerhetspolitiken.

Så skedde 2013 med beslutet att gå med i Natos Response force pool, den fortsatta militära närvaron i Afghanistan med Natos Resolute support och 2014 undertecknande överbefälhavaren med en Nato­general en förberedelse till värdlandsavtal med Nato.

Enligt Dagens nyheter den 15 juli i år (under semestrarna) ska nu värdlandsavtalet kompletteras med en rad hittills okända lagförslag, som ska gälla även i kriser och vid krig, bland ­annat för att ”kunna ge och ta emot militärt stöd från Nato vid kris ­eller krig i Sverige ­eller i närområdet”.

Detta ligger skrämmande nära ett artikel 5-åtagande, alltså det grundläggande skälet mot ett svenskt Nato-medlemskap. Nytt är att även högkvarter från Nato ska kunna sändas hit.

Vi menar att detta försvårar, kanske till och med motverkar, den utrikespolitik som regeringen för. Vi socialdemokrater från Stockholm föreslog i en motion till socialdemokraternas kongress 2013, som kongressen biföll, en oberoende utredning/vitbok om Sveriges samlade insatser i Afghanistan. Tanken var att de ­Nato-ledda insatserna skulle granskas och ­sättas i relation till de FN-insatser vi ­avstått under samma period. Regeringen har tillsatt en sådan utredning.

Insyn och delaktighet är grunden för en demokrati. Därför kräver vi att sådana utredningar alltid ska föregå eventuella förändringar av utrikes- och försvarssamarbeten.

Veronica Palm, ordförande för Socialdemokraterna i Stockholm. Pierre Schori, tidigare biståndsminister och FN-ambassadör. Maj Britt Theorin, tidigare freds- och nedrustningsambassadör. Anders Östberg, internationell ledare för Socialdemokraterna i Stockholm.