Hédi Fried såg så stilla och rakt på sin omvärld
Hon var inget mindre än en moralisk instans i svensk offentlighet
”När började det egentligen? Kan någon säga när någonting börjar? Sandkorn läggs till sandkorn. Och innan man vet ordet av ligger det en sandhög framför en.”
Så skrev Hédi Fried i sin första bok, Skärvor av ett liv, som utkom 1992.
Hon föddes 1924 i den lilla staden Sighet, som då låg i Rumänien men som före första världskriget hörde till Österrike-Ungern och senare återfördes till Ungern, som då var fasciststyrt.
Hälften av innevånarna i staden var judar, omkring 15 000, och Skärvor av ett liv blir ett så starkt vittnesmål mycket därför att de helveten hon och hennes familj drabbas av under kriget, kontrasteras mot de idylliska dragen i den lilla staden. Där är trädgården, musiken i parken, den älskade hunden Bodri (som hon och Stina Wirsén skrev en underbar barnbok om), de omtänksamma föräldrarna, böckerna hon älskade att läsa.
Men sandkornen fanns där. Som tonåring blir hon förälskad i en snygg kille som hon inte vågar närma sig. Hon brukar se honom på gatan i staden men alltid i sällskap med andra grabbar och han märker henne inte ens. Men en dag kommer han gående ensam och knäna viker sig på en överlycklig Hédi när hon hoppas att de kanske äntligen ska få växla några ord och rentav promenera ett stycke sida vid sida. ”Han närmade sig visslande, hans ögon mötte mina och när vi var i jämnbredd – spottade han. Inte förstulet, som man gör när man är förkyld, inte i diket, inte av tanklöshet. Med berått mod, med ett uttryck av avsky spottade han rakt i mitt ansikte.” Hédi Fried skriver: ”En hel värld rasade. Jag var ett avskum, en smutsig jude.”
Hédi Fried hade en förmåga att berätta om judehat så att även barn och ungdomar verkligen kunde förstå det (i en av sina böcker svarar hon just på frågor som barn ställt om Förintelsen). I Skärvor av ett liv finns hela tiden något av ett barns oskuldsfulla blick både på de ljusa barndomsminnena men märkligt nog också på de fasor hon och hennes familj snart skulle utsättas för. Familjen deporteras i maj 1944 till Auschwitz. Föräldrarna mördas direkt. Men Hédi och hennes lillasyster ska till slut befrias. De transporteras runt till olika koncentrationsläger men i april 1945 anländer den brittiska armén till Bergen-Belsen.
Hon blev en överlevare. Och nu har hon, som en av de snart sista, lämnat jordelivet. Jag träffade henne vid några tillfällen, bland annat när antologin Handbok för demokrater – hur gör en enskild människa för att skydda demokratin som hon tog initiativet till, lanserades.
Jag stirrar på hennes signatur i mitt bokexemplar. Den litet snirkligt finstilta handstilen tycks eka av minnen. Det som var så slående med henne var den där tålmodiga, lågmälda mildheten, även när hon talade om det värsta av allt: Nazismens förbrytelser och antisemitismen. Hon såg så stilla och rakt på omvärlden och på folk hon mötte.
När hon på åttiotalet började skriva ner sina minnen i bokform var det länge inget förlag som ville ge ut boken. Hon nämner det långt senare i förordet till pocketupplagan. Sedan blev hon helt enkelt, och inget mindre än en moralisk instans i svensk offentlighet.
Det är det där med sandkornen och frågan hur något egentligen börjar. När börjar ett samhälle på allvar kantra mot rasism, främlingsfientlighet och krisande demokrati? Det blev den fråga som hon ställde till hela det svenska samhället och inte minst till de partiledare som nu bestämt sig för att samarbeta med ett högerpopulistiskt parti med rötter i den lära som en gång förödde hela hennes värld.
Hédi Fried har lämnat jordelivet. Hennes minnen och vittnesmål är kvar.
