”När vi blir ekonomiskt oberoende så slutar vi”
”En varg söker sin pod” firar tio år – möt Liv och Caroline
Det börjar inte bra. När jag föreslår att jag ska göra en intervju med Liv och Caroline för att hylla att ”En varg söker sin pod” fyller tio säger Caroline omedelbart att det är en ”urdålig idé”. Hon hatar intervjuer. Det är en vidrig genre, tom och meningslös. Liv är mer diplomatisk, jag lirkar. Till slut ger Caroline med sig. Det känns fint på något sätt, alltihopa. Oinställsamt. Innehåll och estetik före PR-tänk.
Tio år har de hållit på alltså, denna institution i svenskt kulturliv som ”En varg söker sin pod” har blivit. Ibland känns det som om vartenda ämne som tas upp av Liv och Caroline diskuteras vidare på kultursidorna, oavsett om det är en spaning om att Freud är tillbaka, Vigdis Hjorths författarskap eller att medelklassen är i kris. Alex & Sigge må ha en större publik, men för den tänkande människan är de här samtalen oundgängliga. Och nu ska det firas, med två jubileumsföreställningar på Scalateatern i Stockholm. Det är självklart slutsålt.
Idén till podden föddes ur frustration, kanske man kan säga. Eller en kreativ impuls, beroende på hur man ser det.
Caroline: Jag minns att du Liv blev intervjuad i ”Värvet” av Kristoffer Triumf. Efter det ringde du mig. Och då pratade vi om att det var fel att han skulle göra podd med oss, det borde ju vi göra själva.
Det var ingen slump att idén om att göra något kom så fort. Podden är en fortsättning på ett kreativt samarbete som pågått sedan Liv och Caroline blev vänner i tidiga tonåren.
Caroline: Jag minns att jag skulle vara din assistent när du jobbade med en konstutställning med avhuggna dockhuvuden som skulle ligga i glasburkar. Jag var 14 och du var 16.
Liv: Ja, och vi gjorde en film tillsammans där du var skådis och jag regisserade ett slags performanceverk som handlade om femininitet.
Det var så det var, redan från början. Vänskapen handlade om att göra saker ihop, att skapa.
Liv: Jag minns ett samtal som vi hade på telefon, det var när du fortfarande gick på högstadiet. Vi pratade om att det bara var killar som gör saker. Sedan ringde du tillbaka med en lång lista med projekt du ville att vi skulle göra ihop.
Caroline: Det har varit tröstande och terapeutiskt att gå in i feminismen och politiken.
Lyssnarskaran har vuxit under de tio år som gått, många kommer tillbaka, vecka efter vecka, år efter år
Killar är ofta bra på att lyfta varandra, på att höja varandra. Det är befriande att lyssna på Liv och Carolines samtal, för de behandlar varandra precis så. Det skapar ett flöde som ibland – utan att överdriva – når geniala höjder.
Caroline: Jag tror inte på att drivas av konflikt i ett samtal eller i vänskap. Jag tycker inte att det känns fruktbart.
Liv: Min roll när Caroline pratar är att ställa fördjupande frågor. Målet är att få henne att på bästa sätt få fram vad hon vill säga.
En annan nyckel är att de är entertainers. Podden är ofta väldigt rolig, som i ett av de senaste avsnitten när Caroline skämtar om hur man praktiskt kan använda sig av erotiskt kapital som kvinna
Caroline: Jag drivs mycket av att försöka få ett skratt.
I ”En varg söker sin pod” testas tankar och läsningar av samtiden. Vissa teman återkommer: gränsen mellan verk och person, det politiska i konsten, namn som Thomas Bernhard, Eva Illouz, Karl Ove Knausgård och Lars Norén. För den som följt samtalet under en längre tid går det att se att positioner skiftar, tyngdpunkter förflyttas. Som i synen på frihet och gemenskap, eller feminismen. Det finns ett prövande som ofta saknas i både det politiska samtalet och på kultursidorna.
Liv: Det som är intressant med poddmediet är att det kan spegla det komplexa, och att det blir likt verkligheten i hur man tänker på ett ämne. När man skriver något så bygger det ofta på att man driver en tes. Men ofta som människa så tycker man ju flera olika saker samtidigt.
Finns det något som känns svårt med den metoden?
Liv: När vi började podda var jag van från serietecknandet att ha full kontroll. Men i samtal så kommer saker fram som man kanske inte har tänkt från början. Det upplevde jag som jävligt stressande i början. För att jag var så noga med att jag inte ville göra en slarvig analys.
Den politiska rädslan var obefogad. Lyssnarna förstod och accepterade samtalets premiss. Lyssnarskaran har vuxit under de tio år som gått, många kommer tillbaka, vecka efter vecka, år efter år. Jag har själv ett kompisgäng som ofta utgår från poddens ämnen, och tar diskussionen vidare. Det är som att öppenheten i Liv och Carolines samtal öppnar något också för oss.
Tio år är lång tid. Vad kommer ni ihåg?
Caroline: Jag vill nämna skam, jag vill inte presentera mig som en jättehärlig tänkare. Jag skäms röven av mig när jag tänker på vissa saker jag har sagt.
Liv: Det är något som ändå händer när man håller ut i så många år. Över tid blir de gånger man tyckte det var dåligt inte så farliga, för sen kommer det perioder som blir svinbra igen.
Caroline: Det blir som ett sätt att se på livet.
Liv: Eller på ett långt förhållande.
Har ni något särskilt minne från podden?
Caroline: En gång i början poddade jag min del ensam på ett flygplan från Spanien med ett extremt ångestpåslag. Jag hade liksom ett sammanbrott i realtid som jag spelade in och som vi sände sen.
Liv: Mycket av podden har spelats in under jävligt bisarra, extrema förhållanden. Vi har varit nyförlösta, poddat medan vi ammat från en garderob, gått upp mitt i natten någonstans.
Caroline: Det har varit feministiskt i sig att göra det ändå, att aldrig välja bort det här samarbetet mellan oss.
Om ”En varg söker sin pod” vore ett stjärntecken, vilket vore den då?
Liv: Jag och Caroline förenas ju i kräftan. Caroline har kräftan i solen och jag har ju kräftan i ascendenten. Nej, men jag tror att den är 50 procent kräfta och 50 procent vattuman. Det vill säga halva podden är det här emotionella stjärntecknet som handlar om relationer och vattumannen är det samhällsförändrande, rebelliska som tänker utanför ramarna.
Vad händer med ”En varg söker sin pod” i framtiden?
Caroline: När vi blir ekonomiskt oberoende så slutar vi.
Liv: Jag tycker att det känns roligt att tänka att vi poddar när vi är två gamla tanter, det känns väldigt trevligt. Att podden fortfarande pågår när vi är 82 och 85 år.
