Kultur

Georgien – från nyliberal dröm till kaos

Folket har förstått att den borgerliga ordningen bara gynnar dem högst upp

Av: 

Thomas Engström

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Artikelförfattaren i den georgiska bergsorten Stepantsminda.

Artikelförfattaren i den georgiska bergsorten Stepantsminda.

Foto: Privat

KULTUR

Varför är det kravaller i Tbilisi?

Vi kan väl börja uppe i bergen vid världens ände. Mestia i georgiska Svanetien ligger 1 500 meter över havet och ser ut som en blandning av schweizisk alpidyll, sovjetisk kurort som hoppas på ett besök av Chrustjov 1957, Twin peaks i skymningen och klanen Starks tillhåll i Game of thrones. Dit flyttar hustrun och jag på hösten 2016.

Vid elvatiden en förmiddag hoppar jag ur Lada Nivan vid en bankomat. Jag tar ut 400 lari (knappt 1 500 kr) som ska användas som fickpengar till basarerna när andan faller på. Förhoppningen är att jag ska få beloppet i tjugolappar, men icke. Jag får fyra hundralappar. 

Då kunde jag lika gärna ha skitit i alltihop, eftersom ingen kommer att ha växel på sådana valörer. Så jag svär för mig själv och styr mina steg in på bankkontoret för att växla.

Framför mig i kön står en härjad åldring. Han är tjugo centimeter kortare än jag och kanske trettio år äldre. Hans händer är mindre än mina men aj så grova och härdade. Han har jobbat med skogsavverkning i hela sitt liv och nu säljer han säkert 70-procentig hembränd chacha till ryska turister. 

I sin vänstra lilla näve håller farbrorn en utbetalningstalong. Jag ser beloppet han ska hösta in: 160 lari. Det är hans pension. Han ska täcka månadsutgifterna med motsvarigheten till en svensk femhundring. Jag har hört den där siffran förr, bland diplomater och andra expats nere i Tbilisi, men inte tagit den på allvar.

Det finns ett ord på engelska och det är ”mortified”: den förlamning man hamnar i när man inte kan bestämma sig för om man ska skämmas eller bara bli lite förlägen. Efter kanske tio sekunder är mitt hjärta och min hjärna överens om att skammen faktiskt är ofrånkomlig. Så jag genomlider ett osynligt sammanbrott.

När det är min tur säger jag med tunn röst på georgiska att jag skulle behöva växla till tjugolappar. Sedan dryper jag av. Jag berättar för M i bilen vad som hänt. Vi sitter tysta. Hon lägger en hand på min högra axel. Vi ser på varandra med fasa och förtvivlan, som ett par i en skräckfilm när de börjar inse att huset de flyttat in i är hemsökt.

Georgien har varit ett nyliberalt skyltfönster. Ingen annan tidigare sovjetrepublik förutom baltstaterna har lyckas lika bra. Vardagskorruptionen avskaffades över en natt när den forne presidenten Saakashvili sparkade hela poliskåren och förbjöd myndigheterna att hantera kontanter. Skatterna är platta och låga.

En kvinnlig demonstrant ställer sig framför polisen i samband med kravaller utanför parlamentsbyggnaden i Tbilisi i november.

Foto: AP

Gunnar Hökmark älskar Georgien. Det bedyrar han under en lunch i EU-parlamentets matsal, något år efter min pensionsuppenbarelse i bergen. Jonas Sjöstedt älskar också Georgien – det framgår under ännu en lunch, ännu något år senare, på Gondolen. Så man vet aldrig. Att jag älskar landet behöver i alla fall ingen tvivla på. Det är mitt livs olyckliga kärlek.

Men inget går längre åt rätt håll i landet. Klyftorna minskar inte ett skit, vanligt folk får inga jobb som går att leva på. Landets ärkeoligark Ivanishvili styr maktpartiet Georgian Dream från sitt Bondskurkpalats (killen har hajar i ett jätteakvarium, berättar Hökmark, som har besökt honom). Ivanishvilis sanslösa skrytbygge tornar upp sig över ena halvan av Tbilisi; på andra sidan floden har han uppfört en hel katedral åt ortodoxa kyrkan. Rykten gör naturligtvis gällande att det går tunnlar mellan de båda högborgarna.

Min teori om Ivanishvili är att han inte är riktigt så ryssvänlig som den neokonservativa oppositionen påstår, utan att han gejmar både ryssarna och georgierna utifrån vad han uppfattar som omsorg om landet. Men omsorgen handlar om honom själv. Vem vill bli en av många oligarker i ett jättelikt ryskt imperium, när man kan fortsatta och vara en liten nations enda tvättäkta hypermiljardär? Han vill fortsätta att vara den största hajen i tanken. Men vad vet jag.

Ja, vad vet egentligen någon? Under våra arton månader i Georgien bemöts vi med största vänlighet. Det handlar inte om pengarna; det handlar om vad vi representerar. Georgierna är vana vid utlänningar men då antingen ryssar eller någon form av muslimer. Vi framstår som filmstjärnor. När en svensk frågar oss ”Varför är ni i Georgien?” betyder frågan motsatsen till när en georgier undrar samma sak. Svensken menar ”Hur kunde ni lämna det trygga Sverige?” Georgiern menar ”Hur kan ni existera i samma värld som jag?”

Efterhand blir det allt svårare för både honom och mig att upprätthålla den ekonomiska sidan av umgänget. Vi räddas ur situationen av att han får jobb på heltid hos amerikanerna.

Vår bäste georgiske vän D, som är fysiker på deltid och tolk åt Nato på övertid, blir snabbt omistlig. Han följer med till alla myndigheter, han visar oss allt det han tycker att utlänningar i vanliga fall missar, han lär oss hur man ska försöka avkoda den eviga skuggteater som kallas georgisk politik.

Efterhand blir det allt svårare för både honom och mig att upprätthålla den ekonomiska sidan av umgänget. Vi räddas ur situationen av att han får jobb på heltid hos amerikanerna. Nu kan vi umgås utan att jag betalar för det. Det blir D som får betala desto mer, i otillfredsställd nyfikenhet, i tillbakahållen ilska; i förtvivlan över alla de broar vi aldrig klarar att korsa för att nå varandras verkligheter.

Under en ambassadtillställning träffar vi X, en amerikansk miljonär med ryska och georgiska adelsrötter. Vi blir vän med honom också. Det ser han till.

X pratar bra ryska och noll georgiska. Han jobbar åt amerikanerna eller ryssarna, förmodligen både och. Till en början är upplägget en gåta för mig. Sedan går Trump och blir president, och det blir rätt uppenbart att det kalla kriget nu inte bara är slut, det är över.

Georgien är ett skyltfönster för alla möjliga och omöjliga saker

USA kan inte hur länge som helst låtsas att huvudfienden är Ryssland, ett land vars ekonomi är mindre än Kaliforniens; det blir för svårt att motivera militärutgifter som är högre än alla andra länders tillsammans om den man ska skydda sig emot är en krympande dvärg. Det ser bättre ut – det känns bättre – att rikta robotsystemen mot den växande jätten Kina. 

X är kvar i landet, Gud signe honom. Tror jag att jag kanske tycker. Men vad vet jag. Georgien är ett skyltfönster för alla möjliga och omöjliga saker. Och som alla narcissister vet går även skyltfönster bra att spegla sig i.

Demonstrationerna som skakat Tbilisi nu under sommaren och hösten handlar på ytan om valsystemet, om Georgian Dreams svikna löfte om att byta till ett renodlat proportionerligt upplägg. 

Men i grund och botten är det något helt annat som sker. Det georgiska folket har som alla andra upptäckt att den borgerliga ordningen är ett helvete för alla som inte befinner sig längst in, högst upp i borgen. 

Det sagolika Georgien börjar, på mycket gott och mycket ont, bli ett högst modernt land.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Georgien

Tbilisi

Ryssland