En pyrrhusseger för yttrandefriheten
Julian Assange slipper utlämning men USA och dess allierade fortsätter bekämpa den fria journalistiken
Det är 2008 och Gottfrid Svartholm-Varg väntar i lobbyn på Hotel Mornington i Stockholm. Utanför sitter Fredrik Neij i en bil. WikiLeaks-grundaren Julian Assange och hans tyske kollega Daniel Berg vill sitta vid baren, kanske ta ett glas? Den skäggige och likbleke Svartholm-Varg avböjer. Wikileaks-duon ser svensken svettas, frågar om han kanske skulle vara bekvämare med att ta mötet på hotellrummet? ”Absolut inte!” utbrister Svartholm-Varg och pekar mot en soffa vid lobbyns stora fönster mot Nybrogatan.
Pirate Bay-grundarna har kommit överens om att Svartholm-Varg hela tiden ska vara synlig. Om han plötsligt försvinner ur sikte vet Neij att kollegan är gripen. Då gäller det att snabbt dra till serverhallen och initiera plan B. Assange och Berg försöker konversera, det är ju trots allt ett möte med ägaren av WikiLeaks svenska serverhotell. Men Svartholm-Varg tackar för sig och räknar inte ens pengarna i ryggsäcken innan han går ut till bilen.
De som hört historien om Svartholm-Varg och sedelbuntarna där i hotellobbyn brukar tolka hans paranoida beteende som rädsla för att Antipiratbyrån eller Skattemyndigheten plötsligt skulle rusa in. Men orsaken var Julian Assanges sällskap. Att ha kontakt med Assange har länge varit extremt farligt för någon med kunskaper att avslöja maktens hemligheter.
Nu har utvisningsdomen mot Assange fallit i brittisk domstol: Assange psykiska hälsa bedöms vara extremt dålig, i domskälen står det att han ställd inför åratal i amerikanskt högriskfängelse med stor sannolikhet skulle försöka ta sitt liv ”med enveten beslutsamhet”. Domaren Vanessa Baraitser frikände på humanitära grunder, och den brittiska regeringen får chansen att rädda ansiktet i den uppenbart politiskt motiverade rättegången.
När det oväntade beskedet kom från rättssalen, gick en chockvåg genom den församlade presskåren utanför rätten. Journalister kramade fotografer som torkade en tår innan de snabbt återgick till att rapportera. De om några vet vad som står på spel, och de vet också att frikännandet inte innebär att allt är frid och fröjd.
För i domen står att Assange har agerat som hacker – inte som journalist. Argument om yttrandefrihet förkastas och hans agerande som publicist bedöms som straffbart.
Ur journalistisk synvinkel är resonemangen orimliga: prisbelönta och globala avslöjanden som exempelvis Panamaskandalen skulle inte varit möjliga utan hacking. Så ingen journalist som utmanar makten är längre säker, oavsett dagens rent humanitärt glädjande besked.
Statens förehavanden ska vara hemliga för oss, samtidigt som vi ska vara allt synligare för staten
Den amerikanska staten har, oavsett dagens friande dom, lyckats tvinga tillbaka nutidens och framtidens journalister där de vill ha dem: Viftande med händerna på presskonferenser och utlämnade till en urholkad offentlighetsprincip, med minskande chanser till verkligt granskande journalistik. Samtidigt läggs hemligheter i digitala valv skyddade av hot om hundraåriga fängelsestraff och statliga teknikmonopol.
Assange får sin frihet, men domen visar tydligt vart vi är på väg: statens förehavanden ska vara hemliga för oss, samtidigt som vi ska vara allt synligare för staten.
USA och dess allierade säkerhetstjänster är medvetna om den geopolitiska vikten i det brittiska utlämningsärendet. De vill statuera exempel, avskräcka andra. De driver på för att inte bara för att få Assange fälld, de vill dra med sig alla som hotar dem, inte minst de ständigt obstinata svenskarna.
I Ecuador väntar svenske Ola Bini fortfarande på att hans rättegång ska börja. Han greps där 11 april 2019, samma dag som Assange släpades ut från Ecuadors ambassad i London. Anklagelserna mot Bini är precis så vaga som man kan förvänta sig av en bananrepublik styrd av en stormakts inte så osynliga hand, men att vara svensk programmerare och ha träffat Julian Assange räcker uppenbarligen för att slängas i sydamerikanskt fängelse.
I takt med rykten om eventuell Assange-benådning har det nu faktiskt plötsligt rört sig några millimeter i Binis fall. Från regeringens håll är det märkligt tyst, och man undrar vilken hållhake amerikanerna har på UD den här gången. I alla händelser var nog Svartholm-Varg inte så fel ute när han ville sitta synlig vid fönstret.
Deras tekno-demokratiska innovationer utgör ett strukturellt hot mot den amerikanska världsordningen
Julian Assange valde Sverige och Pirate Bay-grundarnas webbhotell för den unika kombination av starkt medieskydd och teknisk spetskompetens. Svartholm-Varg och Neij har, precis som Assange, rivit runt rätt ordentligt i porslinsbutiken, men det är inte därför så många så länge kämpat för att sätta dem i förvar.
I såväl teknisk som konceptuell mening var WikiLeaks ett Pirate Bay för hemligheter, och Gottfrid Svartholm-Varg hjälpte Assange med mer än serverkraft: han tackades särskilt för sina bidrag i samband med den enormt uppmärksammade ”Collateral Murder”-läckan. Deras tekno-demokratiska innovationer utgör ett strukturellt hot mot den amerikanska världsordningen, och dagens pyrrhusseger i London visar att i det nuvarande geopolitiska läget värdesätts stabilitet högt över informationsfrihet.
Assange älskade Sverige och vi älskade – ett tag – honom. Gång på gång kom han ut från passkontrollen på Arlanda och höll hov som en internetålderns Truman Capote: upphöjd, pompös, gränslös och excentrisk. Och precis som Capote skattade Assange människors värde efter hur nyttiga de kunde vara för honom och WikiLeaks. Relationer var ett medel, aldrig ett mål.
Likheterna med Capote stannar inte där. Julian Assange gjorde researcharbetet till Suelette Dreyfus ”Underground” från 1997, en dokumentärroman i hackermiljö. Assange är, precis som Capote i standardverket ”Med kallt blod”, både betraktare och styråra i det dokumentära händelseförlopp som skildras; bokens ”Mendax” är Assange själv. I eget förord avslutar researchern Assange med en liten fundering: ”True to the visible and the invisible. A difficult combination.”
Det är Assanges hackerhjälp till Manning som är själva kärnan i den amerikanska statens case mot WikiLeaks publicistiska metoder
Julian Assange har sedan länge betalat priset för sina väldokumenterade synder. Det har även andra. Chelsea Manning är källan bakom bland annat ”Collateral Murder”-filmerna, och det är Assanges hackerhjälp till Manning som är själva kärnan i den amerikanska statens case mot WikiLeaks publicistiska metoder. Manning dömdes till 2010 till 35 års fängelse och tillbringade de första sju åren i isoleringscell. Med ett av de sista penndrag han gjorde som president, benådade Obama henne och hon släpptes fri.
Men i februari 2019, strax innan Assange fördes till Belmarsh-fängelset, drogs Manning återigen inför rätta: hon beordrades att vittna i den pågående WikiLeaks-utredningen. Hon vägrade, och dömdes ännu en gång till fängelse och isolering. Efter internationella protester släpptes hon fri mot borgen, men kallades i mars 2020 återigen till Assange-utredningen. Då försökte hon ta sitt liv. Hon överlevde, och har ännu inte vittnat i rättegången mot Julian Assange.
Så det finns verkliga hjältar i den här gyttjan. Sanna mot det vi ser och det vi inte ser. En svår kombination.
