Poly utan partner
Jenny Högström omfamnar ensamheten
I den klassiska essän Från ångest till språk skriver Maurice Blanchot om den motsägelsefulla handling som utsagan ”Jag är ensam” utgör.
I det att den uttalas och förmedlas, utesluter den precis det som den vill hävda.
Är det en vädjan, är det en bön? Säger den helt enkelt: se mig? Åtminstone talar den till någon annan.
Att känna sig ensam innebär som bekant inte att trivas med att vara ensam. Och att vara ensam är definitivt inte detsamma som det käcka och för mig förhatliga uttrycket ”egentid”. (Inte så att jag inte vill ha det, men jag ogillar ordet starkt. Däremot gillar jag desto mer att få vara ifred.)
Nej, skillnaden är den att ensamheten inte har någon omedelbar funktion. Den är heller inte nödvändigtvis självvald.
Dessutom är den skambelagd. Ensamheten strålar kring de ensamma och skapar på något sjukt vis mer ensamhet. Kanske verkar man desperat. (Gud förbjude.) Kanske smittar man. (Gud förbjude igen.)
De senaste åren har det stora antalet ensamhushåll i Sverige uppmärksammats, de lär vara flest i världen. Singelhushåll, som de också kallas.
Sedär, singel, äntligen ett civilstånd att tala om snarare än ett tillstånd. Den iorlikt självömkande författaren drar en tillfällig suck av lättnad.
Men vad innebär det då att vara singel?
Ordet singelhushåll skapar liksom en bild av det moderna subjektet, den liberala individen, ensam, köpstark, oberoende.
Men min pappa då, som – om än älskad – dog ensam, sjuk och pank? Han levde också i singelhushåll.
Själv gör jag det bara varannan vecka. Bara en halv tragedi, alltså?
Som relativt nyseparerad har jag börjat utveckla en fobi mot heterosexuella par som för all del är fullt befogad.
Och ändå. Varsågoda att försöka värja er mot idealbilden av gemenskap. Försök värja er mot den längtan.
Inte ens konstprofessor Karolina Andersson, stark och självständig singelkvinna i Therese Bohmans Augustnominerade roman Aftonland, pallar trycket. På kanelbullens dag brister hon i gråt: ”Hon hatade kanelbullens dag för att det gjorde för ont att tycka om den. Man kan bara tycka om sådana dagar i sällskap med andra.” Ja, eller hata dem.
Alla former av gemenskap blir i den bemärkelsen ett synliggörande av ens egen ensamhet. Som begreppet polyamorös som börjat sippra in i nätdejtingvärlden. Inte nog med att jag inte ens är ihop med en person – jag är ännu mindre ihop med flera. På min sida ska det hädanefter stå ”poly utan partner”.
Jag tänker att för min del liknar singelskapet alltmer en sorts oförmåga till något annat. Eller kanske mer som ett tilltagande ointresse. Jag åker liksom hellre hem och klappar katten.
”Det finns ingen som vill ha mig, det var pubertetens stora förtvivlan. Det finns ingen jag vill ha, det är alltså mogenhetens”, skriver Gun-Britt Sundström i Maken, från 1976.
Word på det du, Gun-Britt.
Nej, fy fan, idealbilderna får oss bara att känna oss fula, usla, ensamma och misslyckade. Det är istället i svartsynen lösningen finns.
I efterordet till Emmanuel Boves noveller Bécon-les-Bruyèresoch andra texter (h:ström), som han översatt tillsammans med Kennet Klemets, skriver Kristoffer Leandoer: ”Bove varken tar emot eller erbjuder någon tröst, annat än den som möjligen bor i just detta: hans texter bekräftar oavlåtligen att man inte är ensam om att vara ensam.”
Honom kan jag tänka mig att hålla i handen.