Vad gör vi åt problem vi inte längre kan blunda för?
Åsa Linderborg: Man kan bara förändra världen om man vet hur den ser ut
Som journalist och tidigare forskare anser jag att man ska kunna undersöka och prata om allt, även det politiskt mest brännbara.
Det var känsligt när Aftonbladet i våras sammanställde och granskade de senaste fem årens gängvåldtäktsdomar och det är än mer delikat nu, när Uppdrag granskning gör något liknande mitt i valrörelsen.
Man kan fundera över tajmningen i tv-tablån, men ämnet är likväl legitimt.
Resultatet är entydigt: I kategorin dömda våldtäktsmän är utländska män överrepresenterade. Den exakta bilden och vad det beror på vet vi inte. Fattigdom, kulturkrockar, extremt manliga livsomständigheter, droger, uppfostran eller allt på en gång? Vi kan bara gissa.
Efter Aftonbladets granskning beslutade Brå att undersöka saken.
Man kan bara förändra världen om man vet hur den ser ut. Det är därför det blir så farligt när de som kallar sig humanister är faktaresistenta; verklighetsbeskrivningen och lösningarna monopoliseras av andra. Frågan är därför inte om UG ska göra ”SD-tv” som vissa kallar Petter Ljunggrens reportage, utan vad vi gör åt de problem som vi inte längre kan blunda för.
Gladast över den här sortens journalistik är så klart högerpopulisterna, till vilka vi kan räkna långt fler än SD. Det är paradoxalt nog samma krafter som hånar allt som har med feminism, fördomsfri sexualundervisning och genusproblematiseringar att göra.
Vad kan vi andra göra? Vi måste släppa idén att antirasismen måste vara överordnad alla andra frågor. Omtanken måste ligga hos dem som blivit våldtagna. Det är kvinnor av alla etniciteter.
Och vi måste släppa garden. Jerzy Sarnecki, kriminolog och knuten till Brå, försvarar sig i Aktuellt med en snårskog av självmotsägelser. Hur mycket han än har forskat om det här, hur stora kunskaper han än har – det fanns ingen logik i någonting av det han sade.
Å ena sidan vill han att Brå ska utreda saken, å andra sidan säger han att UG inte tagit fram något som vi inte redan vet. Han säger att den här sortens forskning bara spelar högerextremisterna i händerna men att han själv inte bidragit till att politisera saken.
Hans ordtrassel ringar in både forskningens och journalistikens dilemma: Allt vi tar reda på kan utnyttjas av andra. Så måste det vara, det är bara i auktoritära samhällen som vi av politiska hänsyn kan avstå från att gräva i saker.
Det finns sakliga invändningar att göra mot programmet, det gör det alltid. Men känner jag Sverige rätt, kommer diskussionen handla om två saker: ”Kasta ut dem!” eller ”Haveri av Uppdrag granskning!” Vi kör alltid fast där och utsikten att någonsin komma vidare känns mindre än någonsin.
