Nu ska Trump få välja allas könstillhörighet
Leslie Feinbergs klassiker visar hur tiden går åt fel håll
Vad gör du om du är 16 år och alltid har fått frågan om du är tjej eller kille? Om dina föräldrar försökt allt för att få dig att uppträda som ditt tilldelade kön? Du lyckas, kanske, hitta en plats att passa in. Bor du i en mindre stad måste du kanske resa en bit.
Exakt det är vad den 16-åriga Jess Goldberg gör i romanen ”Stone butch blues” av Leslie Feinberg (1949–2014). Med ett hårt yttre skal som skydd mot omvärlden tar hon sig närmare gränsen mot Kanada. Där finns en butch-femme-kultur som är tillräckligt stor för att kunna erbjuda ett skydd mot omvärlden, som är väldigt strikt vad gäller könsroller och attribut.
Ett av Donald Trumps första signerade dekret var att USA ska ha två kön, man och kvinna. Som Rebecca Selberg skriver i en intressant kommentar i Sydsvenskan är det ett tecken på att könsfrågor är sociala och i ständig förändring – annars hade det inte behövts signeras en massa ordrar, inte behövts manifestera dogmen om de eviga två könen.
Butch-femme-kulturen kan man säga leker med den dogmen. Men för alla HBTQI-personer finns förstås olika svar på frågan hur man passar in i identitets- och sexualitetsmönstren.
”Stone butch blues” utspelar sig mest under 1960–70-talen. Det är en utvecklingsroman med självbiografiska drag. Feinberg själv var både lesbisk, butch, transperson, arbetarklass, kommunist, sekulär jude. I romanen hoppar Jess mellan olika jobb, tvingas sluta av olika skäl, blir medlem i facket men också sviken.
Varför diskutera en roman skriven 1993, redigerad 2003 och slutligen översatt till svenska 2024 (av Ylva Emel Karlsson, Dockhaveri förlag), när transpersoner i USA berövas sina identiteter, sin rätt till vård, sin mänsklighet? När vi kan undra vilka som står på tur.
Jo, för att romanen skriver fram två stora teman: hur det binära könssystemet är en konstruktion. Och hur den ensamhet som följer av att inte kunna passa in, den kan brytas och förvandlas till kamp.
Romanen är till stora delar fruktansvärt sorglig och brutal. Våldet som Jess och andra i samma situation utsätts för är omfattande och skoningslöst, polisen spärrar in, misshandlar och våldtar. Rädslan att bli utsatt sätter sig i kroppen, glåpord blir till slag. Tiden som beskrivs är före Stonewall och rättighetskamperna, och just nu kan det kännas som om decennier av lagstiftning som skyddat HBTQI-personer kommer att raderas. Tiden kröker sig och går bakåt: transpersoner får inte längre tjänstgöra i armén, skydd mot diskriminering försämras, projekt för inkludering försvinner.
Jag har inget bättre att säga än: vad är det för fel på folk?
Det är våldet som till slut får Jess att vilja transitionera. Hon börjar med hormoner, hittar en shady läkare som opererar bort hennes bröst och lever sedan som man. Lyckan att passera, att i stället för att skämmas på damtoan och bli ifrågasatt, kunna gå in på herrarnas utan blickar. Vi är alltså, jag påminner, i en verklighet i USA för femtio år sedan.
Detta med toaletter, och omklädningsrum, har även i vår tid legat till grund för någon sorts konstig argumentation när det gäller transpersoners varande (samt alla med ”fel” könsuttryck). Ett jävla tjat, ärligt talat. Vad, exakt, är problemet med könsneutrala toaletter? Något extra omklädningsrum om det skulle behövas?
Omsorg om den pyttelilla minoriteten transpersoner har blivit synonymt med woke och skräckpropagandan om samma minoritet har tappat alla proportioner. Som Maria Ramnehill skriver i Göteborgs-Posten har Trump-regimens attacker på transpersoners existens fått delar av den ”genuskritiska” rörelsen att jubla, både här i landet och over there.
Jag har inget bättre att säga än: vad är det för fel på folk?
Eller jo, jag kanske har det.
Jag tar Feinberg i handen igen.
När 60-talet börjar bli modernt, det vill säga öppnar upp sig i hippieerans och den gryende feminismens tid, närmar sig Jessies kärlek, Theresa, universitetets kvinno- och lesbiska grupper. Där välkomnas inte butchen, av teoretiska skäl. Butchen härmar männen, är idén. Hon är en svikare, en överlöpare, en låtsasman, som inte heller kan räknas som lesbisk av en godkänd sort.
Det som skildras är en dogmatisk särartsfeminism, som kommer och går i perioder. Romanen skildrar detta nästan på en satirisk nivå men ändå fullt begripligt. En bild av radikala människors möjliga och för sig själva godkända intolerans. Vi som följt anti-transrörelsen lite från sidan vet att den oheliga alliansen mellan radikalfeminister och den konservativa delen av samhället har varit levande länge. Nu sitter den senare delen av den alliansen i Vita huset och skriver under papper där världen och vi människor definieras.
Detta kommunistspöke svävar genom romanen, främlingskapet inför det är nästan som samhällets intolerans inför butch och trans
Man andas ut när Jess äntligen tar sig till New York. Hormonerna gavs upp på grund av för krångligt att passera som man socialt men inte juridiskt. Livet blir ett alltför ensamt spel. När Trump-regimen klämmer åt transpersoner och tvingar på dem id-handlingar med det tilldelade könet är det spel, förvirring, trixande och isolering som blir följden. Ett utplånande av en levd identitet.
Jag skulle önska att fler läste Leslie Feinbergs roman. Den är inte det bästa jag läst. Den är stundtals långrandig, omständlig, lite tjatig. Men det finns fantastiska partier. Framför allt öppnar romanen generöst för en förståelse, inifrån, av att leva ett liv på den där gränsen, att befinna sig utanför könsnormerna men inte som i en teoretisk text utan som ett bubblande, längtande, rörligt subjekt.
Som sagt är ”Stone butch blues” också en arbetarskildring. Vi möter slitet, springet mellan påhugg, överlevnadskamp och så även närheten till den fackliga kampen. Rykten går; är den arbetskamraten kanske kommunist? Detta kommunistspöke svävar genom romanen, främlingskapet inför det är nästan som samhällets intolerans inför butch och trans. En kommunist är liksom en ”sån”; en annorlunda, obeskrivbar varelse. Men arbetarkampen beskrivs ändå ömsint, solidariteten trumfar fördomarna.
Framåt slutet lättar det. Jess hittar sin nisch i att arbeta på tryckeri, och sin flock downtown. Hittar sin historia och sitt sammanhang som queer och som arbetare. Och om man följer romanen ut i verkligheten igen var författaren Feinberg en engagerad aktivist, bland annat som redaktör för Worker’s world. Feinberg ville att ”Stone butch blues” skulle vara tillgänglig för alla, den finns fortfarande, tio år efter hens död, att ladda ner som en pdf. Det är också stiligt, och kanske anakronistiskt, av Dockhaveri förlag att skapa en översatt bok med genomtänkt formgivning in i minsta detalj. Som en hommage till det arbete som inte är ettor, nollor, spekulation och aktiekurser.
