Jag vill absolut inte att Sverige ska vara enat
Drömmen om att alla egentligen vill samma sak är farlig och förljugen
I partiledardebatten i veckan sade Magdalena Andersson att hennes syfte var att ”ena vårt land”. Dagen innan hade hon sagt i en stort uppslagen intervju i Expressen att Sverigedemokraternas förslag i Tidöavtalet inte är något hon vill opponera mot.
”Kulturkanon kan vara en enande kraft i ett delat land”, sade den nya kulturministern Parisa Liljestrand i sina första intervjuer. ”Kulturen hjälper oss att enas.”
Enighet, detta förrädiska och förföriska ord. Vem vill inte ha god stämning, få vara med i en konfliktfri gemenskap?
Låt mig ändå vara tydlig: jag är inte enig om något av detta. Själva kombinationen av att å ena sidan tala om enighet och samtidigt blankt strunta i att invandrare pekas ut som vårt största samhällsproblem är en direkt obehaglig tankekonstruktion.
Enighet är det nya konservativa svarta, både för högern och vänstern. Det speglar en naiv och farlig bild av både politiken, kulturen och historien. Och för både liberaler och klassmedvetna socialdemokrater borde idén väcka obehagskänslor, snarare än omfamnas.
Föreställningen om ett enat land är farlig eftersom den ger uttryck för idén att det råder samsyn, att alla egentligen har samma intressen och värderingar. Att vi är en del av en organisk struktur, en kropp. Där det finns en essens som går att destillera fram som politiken kan ge uttryck för och företräda. Och där den som bråkar, motsätter sig, inte vill vara med, därmed heller inte är en del av det gemensamma.
Kultur som verkar i ett av staten utpekat syfte kommer att förlora förmågan att vara levande bortom dagens kortsiktiga intressen
Denna syn är motsatsen till idén om politiken som en arena för motsättningar, där intressekonflikter är legitima. Där lagarna ger utrymme för oenighet, och samtidigt skyddar den enskilde mot både staten och andra medborgares maktmissbruk. Det är en demokratisyn där konflikt och åsiktsskillnader ses som något i grunden positivt, ett uttryck för människans frihet och självständighet.
För att ta ett exempel: Sverige har de senaste decennierna gått från att vara ett av världens mest jämlika till Nordens mest ojämlika land. Vi är ett skatteparadis för miljardärer, där välfärdsoligarkernas företrädare hamnar i regeringen, och politiken går ut på att jaga utsatta människor.
Jag vet inte hur Magdalena Andersson tänker, det är alltmer obegripligt, men jag vet att om denna samhällsutveckling borde det inte finnas någon samsyn, någon enighet. Den borde tas strid om, i jämlikhetens namn. Alternativ borde formuleras och konfliktlinjer identifieras.
”Kulturen och vår gemensamma historia utgör grunden för vår kollektiva identitet. Den skapar sammanhållning och ökar vår förståelse för varandra”, står det i regeringsförklaringen. Det är en djupt obehaglig formulering. Vilken gemensamma historia? Vilken kollektiva identitet?
Jag tänker på historikern Erik Bengtssons bok Världens jämlikaste land? där han ifrågasätter den populära historieskrivningen om ett Sverige vars demokrati växte fram som ett slags förlängning av en svensk särart, en tradition av fria bönder och sockenstämmor. Det är fel, säger Bengtsson. Demokratins genombrott kom inte ur vårt svenska kynne, utan som en reaktion från folkrörelser, liberaler och socialdemokrater på en extrem fattigdom, bristande rättigheter och djup ojämlikhet. Förändringen kom ur konflikt och strid, där arbetarnas och kvinnornas bristande rättigheter ställdes mot de ägande klasserna som ville behålla sina privilegier.
Socialdemokraterna har i sin historia ofta försökt definiera det typiskt svenska som synonymt med deras egen politik. Jag antar att det är samma manöver Magdalena Andersson försöker göra nu. Det är bara det att den politik hon verkar vilja uppbåda enighet kring – till skillnad från Per Albins folkhem – inte ens är reforminriktad, utan snarare skulle leda till fortsatt ökande klyftor.
Tillbaka till Liljestrand och den SD-styrda regeringens syn på att kulturen ska bidra till att skapa ett ”enat land”. Det ger uttryck för farlig, instrumentell kultursyn som måste utmanas.
Kultur som verkar i ett av staten utpekat syfte kommer att förlora förmågan att vara levande bortom dagens kortsiktiga intressen, det gäller båda om den utförs i jämlikhetens namn eller för att hylla nationen. När kultur används på det sättet tappar den sin egen mening, det den egentligen bär på och uttrycker.
Många – inklusive jag själv – har tidigare kritiserat den miljöpartistiska kulturpolitik som styrde anslag i en viss politisk riktning. Men det Liljestrand signalerar är något värre. För denna SD-styrda regering ska kulturen å ena sidan bidra till ett nationsbygge och skapandet av en påhittad ”gemensam historia”. Och i nästa led ska en kulturkanon eventuellt användas för att exkludera oönskade element, som en del i ett medborgarskapstest. Att använda kultur på det sättet är ett mord, på kulturen.
En nation, sade filosofen Benedict Anderson, är en föreställd gemenskap och alla samhällen behöver sina berättelser. Jag har min idé av vad jag vill att Sverige ska stå för: jämlikhet, öppenhet, pluralism, solidaritet. Men diskussionen om vilka vi är och vill vara måste ske fritt, horisontellt, inte komma som en pålaga uppifrån.
Enighet som politiskt mål, säger ni. Jag anmäler härmed min bestämda oenighet, för detta projekt måste aktivt motarbetas. I en sådan gemenskap vill jag inte vara en del.
