Överklassen gör snart anspråk på havet också
På Strandvägen är vissa kroppar aldrig välkomna
Ingen som går ner mot Strandvägen i Stockholm undkommer frågan om ägande. Själv har jag aldrig promenerat här förut. Jag passerar Birger Jarlsgatan, köerna till butikerna – Chanel, Gucci, Louis Vuitton. Kommer fram till restaurangflottarna på vattnet med sina erbjudanden om rysk kaviar.
Om man undrar hur man ska se ut här finns skyltar som informerar en. Vårdad klädsel. Om man undrar ifall småbarnen får följa med är svaret nej.
Här har lyxkvarterets bostadsgäster och krogägare under den senaste månaden börjat känna olika känslor. De har larmat om streetrace längs gatorna. Killar som kör alldeles för dyra bilar.
Ulf Adelsohn, Moderaternas tidigare partiledare, känner att de omöjligen kan ha råd med sånt. ”En sån där dyr bil har man inte när man är ung om man inte har en väldigt rik pappa”, säger han till Aftonbladet. En krogägare säger till tidningen Mitt i Östermalm att det ”sedan förra året dykt upp gäng med en tydlig kriminell känsla”. Fredrik Kärrholm, ivrig förespråkare för mer övervakning och hårdare straff, beskriver i Svenska dagbladet män som uppvisar ”antisocialt dominansbeteende”.
Den som inte redovisar gamla pengar på Östermalm får förr eller senare betala sitt pris. Nu stänger parkeringen under sommaren. För Stockholm stads politiker räckte det med några borgerliga känsloyttringar för att motivera en förändring av stadsmiljön.
Själva behöver borgarna inte motivera särskilt mycket. Deras representanter i riksdagen går till val på en retorisk figur, där kriminalitet sammanlänkas med invandring. Så effektiva har de blivit i sin rasistiska argumentation, att det nu räcker med några buzzwords för att vi ska förstå vad de egentligen menar. När någon vill bli av med en ”kriminell känsla”, eller börjar profilera människor som antisocialt dominanta, vet alla vilka de egentligen syftar på. Men det låter sämre att säga rakt ut att de inte vill ha några invandrare i innerstan.
I min stad, Malmö, finns också platser som överklassen vill ha ifred. Här finns Västra hamnen, hela stadens strandpromenad. De boende i de eftertraktade lägenheterna trodde nog att de skulle få kusten för sig själva. Man ser dem ofta, oblyga i morgonrockar, promenera längs de bryggor de någon gång kommer att göra anspråk på. Storstädernas gränsdragningar mellan rik och fattig, mellan vit och icke-vit, börjar förr eller senare manifesteras hos människorna själva. För Kvällsposten berättar en man att han blivit stoppad av grannar ”som inte trott att han, med stort svart skägg och svart hår, bor där”.
I DJ-båset står en man i fyrtioårsåldern och vevar med armen. Han har pilotglasögon och en t-shirt där det står ”The night life is for me”.
Det är inte bara en reflexmässig reaktion, utan en berättelse om staden som ivrigt påhejas av de som utformar den. I Malmö har politikerna sedan millennieskiftet försökt uppfinna sin stad på nytt. Genom att benämna den som kunskapsstad istället för arbetarstad, genom uppförandet av lyxiga bostadsområden, Öresundsbron och skrytbyggnader som Malmö Live, hoppas de locka dit höginkomsttagare och entreprenörer. Och om den ägande klassen sedan tror att de äger havet, är det förmodligen för att de snart kommer att göra det också.
I Stockholm har vattnet redan börjat ockuperas av reklamskyltar, som flyter genom staden med löften om avkastning. Det är en talande bild av städernas funktion under det tjugoförsta århundradet.
Staden som drivs som ett köpcentrum, upptagen av att locka dit det globala kapitalet, är ointresserad av invånarnas behov. Den är bara där som ett skyltfönster, ett lockbete för de redan förmögna. Och det offentliga rummet, torget, parkerna, den ovillkorade välfärden, billiga boenden, allt det som vi kräver och behöver för att leva med varandra – sådant är ointressant så länge det inte är lukrativt. Ändå finns invånarna där oavsett, som ett störningsmoment, som en klass som blir fattigare desto mer den bortprioriteras av dem som fördelar resurserna.
Den moderna staden har blivit sitt eget imperium, där inte bara det militära språket är lånat från koloniala insatser i andra länder, utan också politikens utformning.
”Stadens rumslighet etsar sig fast i våra jag”, säger Nazem Tahvlizadeh, forskare i urbana studier vid Malmö universitet, när han gästar stadsplaneraren och rapparen Namo Marouf i hennes podd Lilla Namos stad. De pratar om hur de urbana maktrelationerna – där människors bostadssituation är beroende av deras bakgrund och klass – också genomsyrar alla rum vi rör oss i. Vissa har friheten att förflytta sig såväl geografiskt som yrkesmässigt utan att bli ifrågasatta. Andra kommer alltid att uppfattas som fel kropp på fel plats. Att erkänna dem som likvärdiga medborgare hade varit att underkänna det nyliberala projekt som storstaden kommit att bli.
Så vad ska man göra med dessa arbetande människor, de som bygger det välstånd som sedan förvandlas till etagevåningar?
På något sätt måste de döljas från stadsbilden, eftersom de med sin blotta existens berättar en annan sanning än den som politikerna vill framhäva på Strandvägen.
Jag går tillbaka dit kvällstid. Det är den 8 juli – den första kvällen som parkeringen bredvid vattnet stängts av. Här står istället två parkeringsvakter, redo att dela ut böter om någon från förorten ändå skulle våga sig dit. Så manifesteras stigmatiseringen: varje gång någon stängs ute, finns någon annan som tjänar pengar på det. Nazem Tahvlizadeh kallar det ”den lukrativa segregationen”.
Stephen Graham, professor i Cities and Society vid Newcastles universitet pratar istället om militär urbanism. I sin bok ”Belägrade städer” beskriver han hur västvärlden flyttat över sina koloniala strategier och säkerhetsideal till platserna där de själva bor. Han skriver: ”I båda sfärerna söker man profilera stadsbefolkningen med hjälp av likartade system, som observerar, spårar och målidentifierar farliga kroppar i stadslivets virrvarr”.
För att berättelsen om den entreprenöriella staden ska fungera krävs ett motsatt narrativ om det som havererar; förorten beskrivs som ett kaos frikopplat från politiska beslut, en krigszon som skylls på de egna invånarna. Den moderna staden har blivit sitt eget imperium, där inte bara det militära språket är lånat från koloniala insatser i andra länder, utan också politikens utformning.
Maktens representanter lägger i Stephen Grahams ord ”allt större resurser på att skilja mellan kroppar som anses skadliga och hotfulla och kroppar som uppfattas som värdefulla och hotade i städerna”. De övervakas, kontrolleras och utsätts för repressalier när de korsar stadens gränser.
De värdefulla kropparna, det är Ulf Adelsohns och andra bemedlade innerstadsbor. Därför hörsammas hans impulser snabbt av de före detta kollegorna i Stockholms Stad, därför lyssnar medier till hans flyktiga beskrivningar av hur Strandvägen försämrats.
Ikväll parkerar inga bilar här, men strax intill, på Strandbryggan Sea Club, pumpar musiken. I DJ-båset står en man i fyrtioårsåldern och vevar med armen. Han har pilotglasögon och en t-shirt där det står ”The night life is for me”. I vattnet bredvid baren åker båtar förbi, fistbumpar gästerna på Strandbryggan och skålar. En solbränd äldre herre trummar med i takten och försöker få sitt sällskap att resa på sig. Här är reglerna annorlunda, här beställer ungdomarna in champagne och stryker servitören på armen när de vill be om ytterligare en flaska.
Jag frågar bartendern varför de har stängt av parkeringen. Han svarar: ”Det är inte vi, det är Stockholms Stad. Det har varit en massa utlänningar här och spelat musik i sina stora bilar”.
Jag frågar honom om det är någon skillnad nu. ”Det är jätteskönt”, säger han och påpekar att de inte kan stå där hela nätterna och låta längre.
”Hur länge har ni öppet här?”
”Till klockan ett”, svarar han, högt för att överrösta musiken.
