Kollektiva kampen som försvann
Kjell Östberg saknar det viktigaste i Historiska museets utskällda utställning
En utställning som riktar intresset mot de olika rättighetskamper som ligger till grund för vårt demokratiska samhälle och som särskilt vänder sig till unga människor, vilken god idé. 100 % kamp. Rättighetskamper i Sverige 1890-2017 är ett samarbete mellan ett antal museer runt i landet som just nu visas på Historiska museet i Stockholm.
Problemet är att syftet i mycket begränsad utsträckning uppfylls. Kritiken mot utställningen har på sistone varit kraftfull och samstämmig, från Axess till Dagen Arena. Dels för det smala perspektivet; de stora folkliga rörelser, med arbetarrörelsen i täten, som banat väg för samhällets demokratisering väljs i huvudsak bort. Dels för ett uttalat fokus på enskilda personer i stället för kollektiv kamp. Utställningens historiesyn är närmast nyliberalt individfokuserad, skriver Ola Wong träffande i Svenska Dagbladet.
Med en sådan inriktning får en ny generation ingen kunskap om vad som har krävts för att verkligen förändra samhället.
Hur vanns till exempel den fria aborten? Eftersom utställningen i så stor utsträckning befattar sig med rätten till den egna kroppen ges abortfrågan en framträdande plats. Sin historiesyn trogen hyllar utställningen ”två unga män, den socialdemokratiska studentpolitikern Jakob Palme och folkpartisten Hans Nestius” som på 1960-talet argumenterade för fri abort. Feminister och kvinnor i allmänhet var inte särskilt intresserade, får vi veta.
Jodå, sexliberaler, män och kvinnor, spelade en viktig roll för att röja vägen. Men det som under första hälften av 1970-talet verkligen drev fram aborträtten
tiger utställningen om. Inte ett ord om den mäktiga mobilisering som den radikala kvinnorörelsen då genomförde, inte minst i gemensamma aktioner på
gator och torg. Grupp 8 gick i spetsen, politiska kvinnoförbund och Fredrika Bremer-förbundet slöt snabbt upp.
Det är betecknande för utställningens blindhet för den kollektiva kampens betydelse att Grupp 8, den viktigaste av det senaste halvseklets nya sociala rörelser – och den som drev kvinnors rättigheter mer envetet och framgångsrikt än någon annan strömning – inte får plats i utställningen. På samma sätt behandlas andra viktiga sociala rörelser. Några enstaka exempel på enskilda personers miljöengagemang skymtar förbi men den breda miljörörelsen, idag mer behövd än någonsin, får inget utrymme. Solidariteten med flyktingar finns med, men de tusentals flyktinggrupperna förbigås med tystnad.
Enskilda initiativ och eldsjälar är värdefulla som gnisttändare. Att vidga perspektivet till alla delar av samhället viktigt och vällovligt. Men alla djupgående samhällsförändringar förutsätter breda sociala mobiliseringar. Det gällde rösträtten för hundra år sedan och aborträtten för femtio år sedan. Och utan en vitaliserad arbetarrörelse i gemensam kamp med andra rörelser, inte minst dem som utställningen lyfter fram, kommer vi knappast att kunna hindra slakten på den solidariska välfärdsstat som är den kollektiva kampens främsta historiska erövring.
Det är detta som är den viktigaste lärdomen av hundra år av kamp för demokratiska rättigheter. Det är den kunskapen som utställningen i praktiken förnekar.
Men det finns också ett annat problem.
I sitt svar på kritiken skriver Historiska museets chef (SvD 15 juni) bland annat att museets utställningar baseras på professionell ämneskompetens och förmågan att lyfta ny forskning.
Vilken ny forskning, undrar en nyfiket och bläddrar i utställningens katalog. Där finns ett femtiotal fördjupande presentationer. 34 av dem är undertecknade av Anna Furumark och Mikael Eivergård. De besitter uppenbarligen en sådan encyklopedisk kunskap att de inte behövt använda sig av någon annans forskning. Eller hur ska det annars tolkas att hänvisningarna till Lena Lennerheds standardverk om abortfrågan saknas? Och Josefin Rönnbloms om den kvinnliga rösträttsrörelsen. Och Christina Carlsson Wetterbergs om Frida Stéenhoff. Och Maija Runcis och Mattias Tydéns om steriliseringarna. Och Annika Bergs och andras om den psykiska vården ur patienternas perspektiv, för att nämna bara några av de teman som deras signerade artiklar handlar om.
Fast det är klart, med en så individfokuserad vetenskapssyn är det väl bara stilenligt att förneka också forskningen som en kollektiv process.
