Tranströmer och Broder Daniel fick konsten att se lätt ut

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2015-04-01 | Publicerad 2015-03-31

Deras konst strippades ned till märgen

Tomas Tranströmer och Henrik Berggren, sångaren i Broder Daniel. Foto: TT, J Ivarsson

”Det här kan du också göra.”

Kom ihåg de orden en liten stund.

Tomas Tranströmer dog den 26 mars. Och den här veckan är det sju år sedan Anders Göthberg tog sitt liv, ett självmord som innebar slutet för Broder Daniel, Göteborgsbandet där han var gitarrist. I min värld hänger de två händelserna samman.

Det finns en klyscha som säger att konstnärers storhet mäts i antal efterföljare, hur många som startat egna band eller som börjat skriva på grund av dem.

I fallen Tomas Tranströmer och Broder Daniel är den sann.

Jag lärde mig älska Broder Daniel efter att Lukas Moodysson inkluderat Il’l be gone, öppningsspåret från gruppens tredje album, på soundtracket till Fucking Åmål. Sångaren Henrik Berggren var 23 år gammal, sjöng på hemvävd engelska och hade laddat sin sång med livet. Den ett år yngre Anders Göthberg fick sin gitarr att låta som ett monsunregn.

Det här kan du också göra, ­ropade strängarna.

Fucking Åmål hade premiär i slutet av oktober 1998. Några veckor efteråt fick jag en samling med Tranströmers dikter i födelsedagspresent av mamma.

Lika ung som Berggren var när I’ll be gone släpptes, lika ung var Tomas Tranströmer när han debuterade med samlingen 17 Dikter. Redan då skrev han bättre än sina äldre kollegor, som hade han ägnat en livstid åt att hitta den perfekta meningen.

Tranströmer blev den förste författare, i övrigt läste jag bara popmusiker, vars stilistik jag medvetet kopierade. I mitt hem var han av samma skrot och korn som Broder Daniel, fast med pipa i mungipan i stället för paljetter under ögonen. 17 Dikter framstod som en prototyp till I’ll be gone, närmast pubertal i sitt tilltal. Tomas Tranströmer var inte bara författare, han var också en skicklig musiker, även efter den stroke som bara tillät honom att spela piano med vänsterhanden, och hans bokstäver sjöng. Det såg så lätt ut när han skrev.

Det här kan du också göra, ropade dikterna.

Dagarna efter Tranströmers död präglades kulturtidningarna av den högtravande stilistik som kommit att bli litteraturvetarnas smör och bröd.

Absolut ingenting såg lätt ut.

Semikolonen avlöste varandra.

Till exempel menade akademiledamoten Per Wästberg att Tranströmer ”öppnade tillvarons källådror och underjordiska kanaler”. I två dagar har jag försökt förstå vad han menar, utan framgång. Men jag vet en sak: Tomas Tranströmers diktning står i lågmäld opposition mot den sortens tan­gentbordstrixande.

Broder Daniel och Tomas Tranströmer hade det enkla gemensamt – deras konst strippades ned till märgen, krävde varken förförståelse eller kulturellt kapital. Just därför kunde den tala med mig, trots att jag inte visste så mycket om tillvarons källådror och underjordiska kanaler.

Den här helgen har det regnat. När himlen fräser och morrar brukar jag tänka att det är Anders Göthberg som har pluggat in sin gitarr bland molnen. Och när regnet spelar mot mitt hustak hoppas jag att det är Tranströmer som går loss över tan­genterna med en ung och stadig högerhand.

Efteråt hänger en uppmaning kvar på tork.

Det här kan du också göra.

Kristofer Andersson

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.