Ett svartvitt Metoo förminskar kvinnor
Åsa Linderborg om två spretiga vittnesantologier – och en revolution som hotas av sin egen gränslöshet
Det tog bara några veckor innan de två första svenska antologierna om Metoo färdigställdes. Det visar att vi tar jämställdheten på allvar i Sverige, ingen annanstans har Metoo fått ett sådant genomslag som hos oss. Men böckerna visar också att det är för tidigt att dra några slutsatser av det som utropats vara en revolution.
Många vittnesmål i de båda antologierna ringar in de strukturer som vi kvinnor försökt prata om de senaste hundrafemtio åren. Kan de äntligen krossas har vi anledning att verkligen prata om en revolution. Men här finns också berättelser som kräver hård självtukt för att åtminstone jag ska reagera med den empati och lojalitet som revolutionärerna villkorslöst kräver.
Allt spretar och ingen av redaktörerna har haft någon ansats att sortera och vikta.
Tränaren som kryper upp i tolvåringens säng på ett idrottsläger begår tveklöst en brottslig handling mot ett värnlöst barn. Samma sak med koranläraren som ”gjorde ett hål i min fitta med sitt tjocka pekfinger” och sa att det var Guds hand. Men kollegan som på krogen säger ”Jag vill ligga med dig”, vad gör han sig skyldig till? Tydligen tillräckligt mycket för att bli föremål för en text bland de andra.
Vår tid är allt igenom jag-centrerad men i Metoo saknas just jaget, subjektet som problematiserar den egna rollen. Metoo har bara två spelpjäser: förövaren, som görs till representant för alla män, och offret, som helt saknar ansvar eller handlingsutrymme.
En kvinna berättar om hur hon följde med en dubbelt så gammal medieprofil till hans hotellrum och han ville kyssas: ”Jag blev så ställd att jag inte gjorde något motstånd.”
En annan kvinna berättar om sina unga tonår i en stad på västkusten. Varje onsdag kom ett band till parken, i pausen hånglade hon med den tio år äldre basisten bakom scenen. ”Jag var vettskrämd, men detta upprepades varje dag i mer än ett halvår” skriver hon, utan att reflektera över varför hennes livrädda fötter ändå stegade i väg till samma plats vecka efter vecka.
En tredje beskriver hur hon i ett tält med vänner blev våldtagen av sin kompis – han bara klev ner i hennes sovsäck – men hon sa inte något då hon inte ville väcka de andra.
Berättelserna väcker tusen frågor i mig, men tydligen ingen enda hos varken skribenterna eller redaktörerna. Jämför dem med Anneli Jordahl och Lisa Bjurwald, som berättar om hur de slagit tillbaka mot tafsande män i barkön och blivit lokalens hjältar.
Revolutioner förutsätter starka aktörer, men Metoo framställer halva mänskligheten som helt kraftlös. Det går på tvärs med historiens samtliga feministiska teori- och organisationsbildningar. Paradoxalt nog har jag som kvinna aldrig känt mig så förminskad som nu. Det går ju inte, som en kompis säger till mig, att bli tagen på allvar om man tillhör ett så bräckligt kön.
Många exempel ur Metoo pockar på att vi börjar borra i den manliga och kvinnliga sexualiteten och allt det som kringgärdar parbildning, könsbegär och ömhetsbehov – ”the game”. Vi måste prata om det faktum att Metoo har en konservativ bias som vill göra kvinnan till någon som helst sitter med benen i kors: Endast män kladdar och tafsar. Bara de kan utnyttja känslorna hos någon som är förälskad. Det är bara män som vill titta på porrfilm. Det är bara män som inte fattar när någon de uppvaktar inte är intresserad. Endast mannen tjatar till sig sex i den äktenskapliga bädden.
Kvinnor är ingenting av det där. Kvinnan är ren och oskuldsfull.
Det vore en fasaväckande reaktionär, antifeministisk backlash om vi ska gå tillbaka till idén att kvinnor är goda och födda med särskilda mjuka egenskaper som gör att samhället kan förvänta sig att vi ska bete oss så. Kvinnor är ingen särart, kvinnor är människor. Vi är lika mångfasetterade, viljestarka och egennyttiga som vilka andra varelser som helst.
Vi måste börja peta i det riktigt jobbiga såret: Vad man under vånda trots allt lagt i den andra vågskålen. Noomi Rapace säger – utan att försvara Harvey Weinstein – att karriär helt uppenbart fanns i huvudet på de kvinnor som ändå ställde upp. Annars hade Weinstein inte kunnat hålla på år ut och år in.
Det kan tyckas osolidariskt och rått att resonera så, men det är ändå vuxna människor, hyggligt fria individer vi talar om. Revolutioner som inte tål invändningar är dömda att misslyckas. Dogmatiker vinner inga långvariga segrar.
Jag vet ärligt talat inte hur jag själv hade agerat om min framtid hade hängt på en grindvakt som Weinstein. Viljan att slå igenom kan säkert vara så stor att man kan göra nästan vad som helst.
Det framgår av förhören med kvinnorna som vittnade mot skivbolagschefen Billy Butt, vilket illustreras i en radiodokumentär som nu repriseras på P1. Billy Butt har för övrigt egna erfarenheter av den svenska rättssäkerheten; i domen mot honom framhölls särskilt hans obehagliga utseende. Rätten såg det som uteslutet att kvinnorna frivilligt hade legat med någon med hans stora näsa.
Operasångerskan som delgav läsarna sin historia i Svenska Dagbladet säger något om en sorgligt konkurrensutsatt arbetsmarknad. Hennes chans att få en bärande roll är närmast minimal, så hon låter chefen slicka hennes underliv medan hon tänker på sin man. Vilka är vi andra att döma denna i stunden så ensamma människa som inte vill att en livsdröm ska gå i kras och att hundra tusen sånglektioner ska vara förgäves? Om Metoo kan sätta stopp för fittslickare med fina titlar, har den uppnått tillräckligt mycket.
Som i alla revolutioner har Metoo hittills haft något närmast religiöst över sig där inget får ifrågasättas. Kolumnisten Micaela Kedhammar i Flamman, för att ta ett exempel, menar att vi inte ska ifrågasätta någon berättelse, eftersom det finns en sådan förnedring i att inte bli trodd – systerskapet kräver att vi stöttar varandra. Det är klart att vi ska lyssna på vad alla har varit med om, men så lät det ändå inte riktigt nyårshelgen i Köln 2015, då samtliga vittnesmål om massövergrepp diskvalificerades som flyktingfientliga utsagor. Att ingen dömdes sågs då som bevis för att inget hade hänt, allt var bara påhitt.
Jag tar upp Köln för att många som är Metoo-revolutionens avantgarde också tillhör den antirasistiska spjutspetsen. Det är mer än välkommet om Metoo omöjliggör för Sverigedemokraterna att anklaga i första hand Muhammed & co för att vara våldtäktsbenägna, men revolutionärer som vill övertyga massan måste akta sig för att äntra barrikaden med kluvna tungor och dubbla budskap.
I vårt svartvita debattklimat efterfrågas allt oftare den mer verklighetsbaserade gråzonen och det ärligt sanningssökande anslaget, men när det gäller Metoo är det fritt fram att generalisera vitt och brett.
Martina Montelius hävdar i en av antologierna att ”grundprincipen är att kvinnans kropp förr eller senare kommer förnedras”. Hon är glad att hon fortfarande lever. Den som ifrågasätter den utsagan kan enkelt avfärdas som antifeminist, men vad betyder ord som grundprincip och förnedring i det här fallet?
En annan skriver: ”Samhällets struktur är tydlig med att det är kvinnornas ansvar om de råkar ut för övergrepp”. Återigen saknas begreppsdefinition. Samhällets struktur – avses lagstiftarna och folks uppfattning i allmänhet? Och är det Sverige eller Indien vi pratar om?
”Män är uppfostrade till att aldrig ta ett nej”, hävdar en annan. Det är faktiskt inte sant, men det vore livsfarligt om vi inbillar oss att det är det. Det är en myt att det är ett fåtal män som begår övergrepp, skriver en tredje. Men hur stora procenttal pratar vi om? Är det alla män, 50, 25 eller 5 procent som vi ska beteckna som fler än fåtalet?
När Gudrun Schyman påstår att hälften av alla kvinnor i Sverige har utsatts för fysiskt eller sexuellt våld vill man veta om det är en vetenskapligt erkänd metod som resulterat i den siffran. Det kanske är så, men räknas syrran som får en smäll av brorsan i kampen om utrymme i den gemensamma barnkammaren? Den tongivande rapporten Slagen dam från 2001 blandade sådana exempel med ren hustrumisshandel.
Ett annat exempel ur en av antologierna som ska beskriva den könsstruktur Metoo vill göra upp med, är bidraget som inleds om den sjuåriga pojken på skoluppropet som verkar lida av någon bokstavskombination eftersom han omöjligt kan sitta still och hålla tyst. Den nu vuxna skribenten minns hur den blivande klasskompisen hade stirrat på henne: ”Blicken borrade in i mig, in i min själ, den åt upp mig.” Redan första dan i plugget påbörjades hennes vuxenblivande som ständigt utsatt av patriarkatet i alla dess åldrar.
I en av antologierna rasar Ebba Witt-Brattström mot en Akademiledamot som kan många studentikosa snapsvisor. Jag vet inte vad hon vill att vi ska göra med honom, men förmodligen sluta läsa hans böcker.
Metoo skulle må bra av att sortera lite i det voluminösa materialet, annars riskerar rörelsen snart bemötas med ett hånflabb.
Jag lägger ifrån mig böckerna och tänker att en revolution som gör karikatyr av samhällsproblemen den vill förändra kommer få svårt att få folk med sig och då går den i stöpet. Jag är allvarligt oroad att Metoos masskraft och befriande avsikter är på väg att kidnappas och då riskerar revolutionen förlora sin legitimitet. Motreaktionen vill jag inte tänka på.
Jag inser att jag uppfattas som sval mot Metoo, men det är jag inte. Jag skulle själv kunna bidra med ett tjog egna mer eller mindre tunga erfarenheter, där jag inte haft ork, mod eller förstånd att säga ifrån eller göra motstånd. Jag är lika skittrött som alla andra på vad det ofta kan innebära att tillhöra det andra könet. Jag hoppas att Metoo ska omdefiniera mycket av vad som hittills betraktats som normalt beteende.
Men i alla revolutioner måste några ta ansvar för gränsdragningen, annars urartar det i plundring, misshandel och personliga hämndaktioner. Det är för få som tagit på sig den irriterande uppgiften att fråga hur många knäckta ägg som behövs för att laga en omelett.
I en skuldmedveten bransch lurar opportunistiska fällor. Som när Netflix skriver bort Kevin Spacey i sista säsongen av House of cards. Kommer han någonsin mer få filma? Förmodligen inte, Metoo godtar inga preskriberingar, Spaceys liv som skådespelare är över och jag sörjer hans öde. Preskriptionstiden för våldtäkt är tio år, men i Metoo skördas människor för saker som de sagt och gjort eller påstås ha sagt och gjort för längre sen än så.
Revolutionärens uppgift är inte att straffa den gamla ordningen, utan att bygga den nya. Det är betydligt svårare. Misslyckas det uppstår kaos så folk till slut ropar efter vilken ordninƒg som helst. Med den insikten hittar jag till slut värdet med samtliga bidrag i de två antologierna; läs dem och låt dem bli en utgångspunkt för en diskussion om vad för slags revolution Metoo är och bör vara.
