Klasskamp och strejker i coronans spår
Är det ett så stort samhällsintresse att producera bilar att vi inte ens kan ta en paus?
Den 17 mars fick arbetare på Fiat Chryslers fabrik Sterling Heights och Jefferson North i Detroit nog och gjorde det som många andra redan uppmanas att göra numera – stanna hemma. Majoriteten förkastade en kompromissuppgörelse bilarbetarfacket slutit med företaget för att hålla produktionen i gång under coronakrisen och gick ut i vild strejk.
Under följande dag följdes de av anställda på flera andra fabriker i koncernen, liksom underleverantörer och en av Fords anläggningar. En Facebook-video från monteringsfabriken Toledo visar hur chefen omringas och måste fly genom bakdörren.
Den 18 mars backade de tre amerikanska biljättarna Fiat Chrysler, Ford och General Motors och accepterade alla att stänga samtliga sina amerikanska produktionsanläggningar och permittera alla med 90 procents lön.
Fiat Chrysler har fått problem också i sitt andra hemland, Italien, som upplevt något av en parallell epidemi av coronastrejker. Arbetarna på skeppsvarvet Fincantieri gick hem efter att en av dem testats positivt, och sedan dess har strejk brutit ut på dussintals andra fabriker med krav antingen på sanering och nya smittskyddsrutiner, eller rakt av på arbetsstopp.
Electrolux, Hitachi och världens största ståltillverkare Arcelor Mittal har drabbats, men varken lokala och internationella medier har intresserat sig speciellt mycket. ”Fabriksarbetare kan inte vara värdefulla medborgare bara åtta timmar om dygnet, och lämna alla säkerhetsregler bakom sig när de går innanför fabriksgrindarna”, argumenterar Fransesca Re David från Fabriksarbetarförbundet.
Näringslivsorganisationen Confinindustria kallar däremot strejkerna ”oansvariga” och menar att nedstängningar skulle ge ”irreparabla skador på omsättning och sysselsättning”.
I London vägrar postarbetare jobba utan skyddsutrustning på flera kontor. På Amazon – som klarar sig utmärkt nu när folk föredrar att köpa så mycket som möjligt hemifrån – protesterar anställda mot att de uppmanas betala kollegors sjukfrånvaro med egna semesterdagar, snarare än att företaget offrar lite av sin mångmiljardvinst.
Pandemin ställer på sin spets frågor som: ifall vi stänger ner allt från universitet till fotbollsmatcher, varför ska vi nödvändigtvis hålla fabriker igång? Är det ett så oundgängligt samhällsintresse att producera bilar att vi inte ens kan ta en paus?
När vi alla avkrävs att göra uppoffringar och följa nya regler – är det rimligt att företagens vinster, för det är ju där den springande punkten finns, ska skyddas in i det sista, också om det sätter allas vår hälsa på spel?
