Låt demonstranterna vara de hjältar de är
Belarus tänder hoppet för demokratin
Mycket av det som händer i Belarus just nu känns som en flashback från Ukraina 2014.
Redan har gamla ”sovjetnostalgiska” damer letat sig ut på gatorna för att skrika ”stoppa fascismen” åt alla som viftar med den rödvita oppositionsflaggan – en fana som användes av den tyska ockupationsmakten under kriget.
Precis som i Ukraina tog det bara någon vecka att gräva fram historiska konflikter som kan mata propagandan om att landet står inför ett historiskt vägval mellan öst eller väst. I Ukraina fick det förödande konsekvenser när landets östra delar bröt sig ut till högljudd antifascistisk retorik.
Lika snabbt började väst spekulera i de geopolitiska konsekvenserna av upproret. Svenska Dagbladet varnar redan förtjust för en kommande väpnad konflikt mellan Nato och Ryssland och grubblar över hur ”den militära och geopolitiska ekvationen” ska räknas ut. Är det en framtida Nato-medlem eller en lydstat till Putin vi ser födas dessa heta sommardagar?
Precis som i Ukraina är frågan relevant, men det gör ont att lyssna på när unga belarusier klubbas ner med batong och kastas i fängelse för att de vågat ställa frågan varför deras röster inte räknats.
Världen går just nu mot allt mindre demokrati.
Kina, Saudiarabien Turkiet, Ungern och Ryssland leder utvecklingen med Donald Trump hack i häl. Alla är de länder vars övervakningsapparater förfinas varje dag för att hindra sina medborgare från att få inflytande över pengarna och politiken.
Lukasjenkas auktoritära stat är uppenbarligen inte lika raffinerad som sina internationella förebilder utan får luta sig mot våldsam polis och hot om militära ingripanden. Hans Belarus saknar soft power, inte ens Eurovisionstjärnorna är på hans sida längre. Enligt en uppskattning är 1,5 procent av befolkningen anställda inom just polisen.
Och just därför är demonstranterna i Belarus såna hjältar. De är en klassöverskridande demokratirörelse som tar oerhörda risker genom att höja rösten mot den åldrande regimens stora polismakt.
Låt dem därför få vara hjältar för just sin kamp för demokrati.
Låt dem välta diktaturen över ända och själva välja vilken riktning landet ska ta. Alla kommer inte att bli nöjda. Det är så demokratier fungerar.
Ukraina kan knappast anklagas för att ha slagit in på en tydlig väg sedan Majdan-upproret och Belarus får säkert se en parad av galna nationalister, nyliberala chockterapeuter, wannabee-oligarker och tv-komiker slåss om presidentposten när Lukasjenka till slut faller. Varje revolution öppnar fältet för en lokal Bert Karlsson.
Ingen utom de mest tvärsäkra utrikesprofeterna kan rimligtvis ha en bild av vilken regim som kan efterträda den nuvarande i Belarus. Ingen vet heller hur Putins och Lukasjenkas ansträngda relation ser ut just i dag, eller i morgon eller den dag Lukasjenka vacklar omkull.
Men en sak vet vi: en seger för proteströrelsens krav på en röst per person skulle sprida hoppet om att demokratin i världen ännu inte är helt död.
