Om hanteringen av döda i Skåne
Carl Olssons ”Samtidigt på jorden” förmedlar både värme och lågintensiv humor
Med undantag för priset till bästa scenografi gick Roy Anderssons Om det oändliga lottlös från Guldbaggen häromveckan. Detta trots att han gjort sin bästa och kanske mest tillgängliga film sedan Sånger från andra våningen.
Regissörens estetik tycks dock leva vidare i högsta välmåga. Exempelvis vann fransyskan Morgane Dziurla-Petit pris på samma gala, med en kortfilm uttryckligen inspirerad av Andersson. Och i veckan har en annan befryndad nykomling rönt uppmärksamhet i festivalvärlden.
I långa, obrutna tagningar riktar Köpenhamnssvensken Carl Olsson ljuset på olika anställda i deras hantering av döda. Begravningsdokumentären Samtidigt på jorden utspelar sig i Skåne och fick nyss ett varmt mottagande på Rotterdams filmfestival och tävlar också i Göteborg filmfestival nu i helgen.
I Carl Olssons värld är det grått som hos Roy Andersson, men helt osminkat. Här återfinns allsköns ”begravningsarbetare”, som patologer, kistoperatörer, kyrkogårdsarbetare, organister och inte minst två likbilsförare som sätter tonen för några av filmens höjdpunkter.
Mekaniskt och med lågintensiv humor återger regissören människorna i deras vardag: nöjet över en ledig dag, kanske en tur till Ica Maxi i Trelleborg, hunden som ska medicineras och tas om hand, de två musikerna som tappert repar ”Trollmors vaggvisa” inför begravningsmässan, planer på en tur med Finlandsfärjan.
Det finns tydliga estetiska kvaliteter i Samtidigt på jorden, men de underordnas filmens humanistiska ärende: att visa människor i all sin alldaglighet, människor som här, ställda inför en förtroligt observerande kamera, förmedlar en värme som verkar helt direkt.
