Får Tim Bergling aldrig sluta jobba?
Dokumentären om Avicii ställer aldrig branschen till svars
Våren 2018 satt man i en bil med vidöppna fönster och blastade ljudslingan från ”Wake me up” om och om igen. Textens innebörd hade ändrat skepnad i ljuset av Tim ”Avicii” Berglings tidiga död. Han blev en i ledet av framgångsrika artister vars liv tog slut innan de ens hunnit fylla trettio. Kurt Cobain, Amy Winehouse och så nu Avicii, Underbarnet, pionjären inom elektronisk dansmusik, svensk musikexports lilla guldklimp.
Även dokumentären “Avicii: True Stories” från 2017 ändrade skepnad efter Tims Berglings bortgång. I den skildrades artistens osäkra sinnestillstånd och tappra försök att ta sig till en bättre plats. Vid återkommande tillfällen hör man Tim Bergling säga att han “kommer dö” om han inte slutar turnera. Träningen ska bota hans psykisk ohälsa, men tar honom bara till förstadiet av en panikångestattack. Tanken med dokumentären var att förklara varför spelningar ställdes in. Den var ett hopp om förståelse från fansen och branschen, men borde betraktas som ett nödrop från både Avicii och från en industri med stora arbetsmiljöproblem.
I dokumentären från 2017 framstod managern Arash ”Ash” Pournouri som en blodtörstig igel vars ögon förvandlades till dollartecken så fort han fick nys om den formbara ynglingen och anklagades därför för att bidragit till Tims Berglings psykiska ohälsa. Efter några år av radiotystnad bemötte och avfärdade han kritiken som nu är helt bortsuddad i den nya Netflixdokumentär “I’m Tim” av Henrik Burman som hade premiär på nyårsdagen. Samma dag då flest personer begår självmord i Sverige.
Det är inga avgörande pusselbitar som presenteras, även om vittnesmålen från människorna i Aviciis liv kan synliggöra hur enkelt det är för ångest och missbruk att lägga sig till ro i en människas kropp. Men linsen är så skarpt inställd på framgångssagan att den aldrig vågar sig på något ansvarsutkrävande av varken tidsandan eller musikindustrin. Jag förstår att skuldfrågan inte är intressant när man förlorat en son eller en nära vän och att utnämna någon till ensam gärningsman gör varken till eller från. Men ett ensidigt hyllande och hedrande kan i förlängningen också bli skändande.
Per Sundin som tidigare var VD på svenska Universal beskriver en bransch där artister har fem sekunder på sig att fånga lyssnarens uppmärksamhet, vilket han inser när han säger det högt “låter lite sjukt”. Men Tim Bergling gjorde som han blev tillsagd och gjorde det bättre än alla andra. Så pass bra att det blev hans egen död. Det är den rationella irrationaliteten. Med tillgång till all världens statistik kan kulturen skräddarsys efter publikens efterfrågan. Ingenting behöver längre vara en ekonomisk risk. Avicii var först av sitt slag, den kreativa processen förändrades, accelererade, precis som allting annat och kanske var det också därför han fick ta den värsta smällen?
Man skulle kunna hävda att elektronisk dansmusik i början av 2010-talet var en inkomstbringande maximeringsprodukt. Andra redan kända artister kunde bli ännu kändare med hjälp av ett sinnesstimulerande beat. Frontfiguren för Coldplay, Chris Martin, beskriver med fascination hur han aldrig sett någon göra klart en världshit så snabbt. Alla gillar en arbetsmyra. En perfekt pengamaskin. Så pass rationell att den blev irrationell eftersom en artist under jord inte kan göra några nya hits.
Eller borde inte kunna göra i alla fall. Annat är det med Tim Bergling vars musikaliska gärning lever vidare via bland annat föräldrarnas “Tim Bergling Foundation” som på olika sätt varit involverade i både dokumentären ”I´m Tim”, Avicii tribute concert 2019. Samt den musik som släppts efter artistens död, det interaktiva museet Avicii experience och icke att glömma, Avicii Arena. Det är som att Tim Bergling aldrig får sluta jobba.
Kanske är det genom att säkerställa att Aviciis musik aldrig tystnar som man hedrar en artist på bästa sätt, men hur hedrar man personen bakom? I “I’m Tim” beskriver artisten hur han aldrig varit intresserad av att upprätthålla en persona, vem är vi att tvinga honom fortsätta göra det?