Hon skriver böckerna som välter Tiktok
Litteratursamtalen i sociala medier har förändrat läsvanorna för generation Z-ungdomarna
Digitala medier konkurrerar ut boken. Unga läser generellt mindre, och en konkret konsekvens för litteraturen är de litterära klassikernas och den realistiska ungdomsbokens sjunkande relevans, kanske förestående död.
Samtidigt finns det böcker som välter de digitala medierna. Och i den digitala gemenskapen kring dessa böcker, finns också de unga läsarna. På Booktok (en delgemenskap inom Tiktok) delar de sina läsupplevelser genom att boktipsa och kritisera, men framför allt genom att parodiera och skämta, sprida fanart och filma olika känsloreaktioner. Dessa litteratursamtal på Booktok har sådant genomslag att de har visat sig förändra läsvanorna för generation Z.
Vem är då Booktoks mest omdiskuterade författare? Mycket talar för en 37-årig amerikan som heter Sarah J. Maas.
Inte helt oväntat skriver hon så kallad ”romantasy” och föddes som författare genom att publicera fanfiction online, bland annat om anime-klassikern ”Sailor moon”. Sedan genombrottet med ”Glastronen” (2012, på svenska 2016) arbetar Maas parallellt med flera romantiskt drivna fantasyserier, vilka marknadsförs som ungdomsböcker/young adult och kännetecknas av sex och grafiskt våld (”smut” på Booktok-språk).
Sarah J. Maas mest framgångsrika serie är den pågående ”A court of thorns and roses” eller Acotar. Hittills finns fem böcker i serien, där de tre första utkom på svenska 2018–2020 (”Ett hov av taggar och rosor”, Modernista). Serien har blivit dramatiserad ljudbok och adapteras just nu till tv-serie, vilket ger starkt utslag i Booktok-kategorin ”dream fancast” där läsarna föreslår lämpliga skådespelare utifrån hur de tänkt sig gestalterna.
Hur ska man då beskriva denna serie? Acotar är kalkerad på ”Skönheten och odjuret”, Amor och Psyche, Riddar Blåskägg, Persefone och Hades. Extremt potenta folksagor och myter om kärlek, död och tabun som bryts med våldsamma konsekvenser.
Det börjar med ett prinsessrov. Feyre, en försummad men kapabel människodotter, blir bergtagen och förd till alvernas rike. Serien skildrar hennes utveckling från mänsklig, sviken och maktlös till odödlig, älskad och bemäktigad. Vägen kantas av prövningar, men till skillnad från i sagans (tvätta ett vitt garn svart, sortera utspillda ärtor och bönor osv.) är de som Feyre måste övervinna explicit våldsamma och sexualiserade: kontrollförlust, förnedring, inlåsning, misshandel, tortyr, död.
Det är väldigt emo, vilket förstärks genom Maas gothiga rekvisita av natthimlar, stjärnbloss, läderbyxor och betydelsebärande tatueringar.
Äldre romance har ofta beskyllts för att bagatellisera eller romantisera sexuella övergrepp. Hos Maas är det i stället upprättelsen efter traumat som står i fokus. Ett sätt på vilket hon bidrar till en pågående utveckling av romancegenren är att våldet och övergreppen även innefattar männen.
Feyres huvudsakliga kärleksintresse är högalven Rhysand, en tankeläsande härskare över Natthovet som har tillbringat femtio år som sexslav. Som slug och flamboyant trickstergestalt är han lite otypisk, även om han till utseendet svarar mot romancetropen lång, mörk främling med stor kuk (samt fladdermusvingar).
Denne nattens prins och Feyre kan mötas emotionellt i sina gemensamma erfarenheter av utsatthet, förnedring och självförakt. Genom kärleken till varandra återfår de båda sitt värde. Det är väldigt emo, vilket förstärks genom Maas gothiga rekvisita av natthimlar, stjärnbloss, läderbyxor och betydelsebärande tatueringar.
En gissning är att de allt vanligare sexuella övergreppen som romance-männen måste genomlida (se även Diana Gabaldons ”Outlander”) har blivit ett genregrepp för att skapa sårbara och empatiska gestalter. Utan ett lidande som motsvarar kvinnans, kan mannen inte bli henne värdig. I botten ligger ett heterosexuellt, kvinnligt begär att bli förstådd och sedd som en jämlike av den man åtrår.
I Acotar är detta begär påfallande. Den första delen av serien är en provkarta på destruktiva relationer där Feyre utnyttjas, negligeras, idealiseras eller blir behandlad som ”ett husdjur”. Som kontrast insisterar Rhysand på Feyres kapacitet, värde, autonomi och frihet. Alltid empatisk, omtänksam och generös, aldrig hotad, aldrig i behov att ironisera, förlöjliga eller på något sätt använda sitt kön för att trycka ner henne.
Det som uppstår när författaren trycker på alla knappar samtidigt och uppbyggnad, begär och leverans sammanfaller i en perfekt känsla.
Det övertag han har som mäktig man, använder han i stället för att lyfta henne till en jämbördig position. Det är här som Sara J. Maas, i perfekt samspel med sin tid och sina läsare, träffar samma guldåder som den lika populära, men avgjort mer finlitterära, Sally Rooney (också stor på Booktok). Rooneys och Maas hemliga trick är att de omvandlar guldet till erotik:
”Han sa ingenting när han böjde sig över mig, med vingarna infällda. Han hade aldrig gått till sängs med någon kvinna med vingarna framme. Men jag var hans partner. Med mig skulle han göra det.”
Vad spelar det då för roll att Acotar, liksom dess föregångare Twilight, dras med tusen problem, som att odödlighet inte kostar någonting, att tid inte betyder någonting och att vampyr/alvpolitiken som ska konstituera det så kallade ”världsbygget” är en dödstråkig pappkuliss.
Dessa böckers kvalitet, vilket alla på Booktok förstår, är ett med vad jag i brist på bättre ord skulle vilja kalla ”tillståndet”. Det som uppstår när författaren trycker på alla knappar samtidigt och uppbyggnad, begär och leverans sammanfaller i en perfekt känsla. Läsarna på Booktok pratar om att ”feel all the feels”. På litteraturteoretiska kan man kanske i stället tala om ”textas”.
Även om läsandets njutning kan handla om slowburning romantik och övernaturligt sex (och ofta gör det) kan ”tillståndet” aktiveras i många olika sorters litteratur. Men kanske ändå särskilt i den som läsande kvinnor fortfarande tenderar att skriva och gilla: ”Stolthet och fördom”, ”Frankensteins monster”, ”Jane Eyre”, ”Anne på Grönkulla”, ”Normala människor”.
Oavsett om ”tillståndet” bygger på alvsex eller något annat, så är läsargemenskapen som skapas kring det dynamit. På fanfictionsajter och Booktok exploderar den. Litteraturvetaren Tuva Haglund har i sin undersökning av läsargemenskaper inom digital fankultur, ”Tillsammans i Engelsfors” (2021), visat hur det mellan böcker och digitala medier inte bara existerar konkurrens, utan även symbios. Hennes poäng är att unga människor visst engagerar sig i litteratur, men kanske inte på det sätt som vi är vana vid. När vi diskuterar hur unga läser och vad de bör läsa, behöver vi se vad som står i centrum för deras redan pågående samtal om böcker. Svaret är uppslukande läsupplevelser, empatisk inlevelse och känslodrivna fantasier.
Detta kreativa samtal förs i dag på ett digitalt språk. Liksom alla andra språk kräver det motivation av den som vill lära sig att förstå det.
