Biblioteken håller på att bli meningslösa
Det krävs nya strategier när ljudbokens kostnader äter upp budgeten
Det görs mycket tv-serier om diplomater just nu.
Dips och Fredsmäklaren på SVT, där Irina Björklund springer runt i olika designerklänningar i Kurdistan. Och nu kommer Oslo på HBO om spelet bakom Osloavtalet mellan PLO och Israel 1990.
Inte mig emot, egentligen.
Jag tittar gärna på filmer om högutbildade människor som räddar världen vid olika konferensbord, men jag tillhör också en väldigt specifik målgrupp: vit medelklass med ljusblå skjorta. Jag sitter ofta vid konferensbord och har alldeles för höga tankar om mitt arbete.
Vi älskar så klart att se en något tuffare version av oss själva på tv. Hos Netflix kan vi spegla oss i de schackspelare och kabinettssekreterare vi drömmer om att vara.
Häromdagen pratade jag med en litterär profil av det mer välkända slaget. En sån som folk stoppar på stan. Vi diskuterade bland annat ljudböckernas framfart. Han berättade att han ledsnat på romaner – autofiktionen har börjat gränsa till ren självhjälpslitteratur, tyckte han. Numera håller han sig till klassikerna och tittar på tv-serier.
Han tyckte jag var konservativ som gnällde över att romanen fått problem. Dagens tv-serier är ju fantastiska!
Min självbild hade svårt att sova den natten.
Efter några hundra år med romanen som bästa sällskap har borgerligheten dumpat den till förmån för HBO och Storytel. En annan bekant med hög lön berättar att hon lagt ner sin bokcirkel och startat en poddcirkel istället. Förändringen är så påtaglig. Medelklassen har fått nya fiktionsformer som den förstår världen igenom.
Det blev tydligt i den ängsliga debatten om Yasin. Samtidigt som Snabba cash och Den tunna blå linjen höjdes till skyarna av den tv-tittande borgerligheten visade de en total oförståelse för Yasins berättelser om gangsterlivet.
Ett enstaka abonnemang för tv-serier eller ljudböcker kostar mellan två och tre tusen per år och mer än 30 procent av svenska hushåll har inte någon prenumeration på någonting
Det är visserligen ett klassiskt argument i den trettio år gamla debatten om gangsterrapens existensberättigande – skjuter man någon i en tv-serie så älskar vita människor det, men skjuter man någon i en raplåt så blir de livrädda. 1992 var det Bloods och Crips inflytande på musiken som måste stoppas. Nu är det Shottaz och Dödspatrullen.
Debatten är sig lik, men den kulturella klassklyftan har vidgats.
Snabba cash är bättre än alla dokumentärer om förorten, konstaterar den litterära profilen.
”Det har aldrig bara handlat om para”, sa Nyamko Sabuni i sitt tal på Liberalernas riksmöte, när hon skulle förklara varför deras politik hindrade ”verklighetens alla Salim” att välja brottets bana.
Ett polariserat kulturliv är inte nödvändigtvis dåligt, det är ett hälsotecken om det finns en underground som utmanar och provocerar etablissemanget. Problemet är snarare att etablissemangets kultur inte längre är tillgänglig för alla som vill ta del av den.
Hushållens kostnader för ”medier” ökar ständigt. I dag spenderar vi drygt 9000 kronor per år på internet och telefon. Men alla har inte råd med de prenumerationer som krävs för att fylla dem med innehåll. Ett enstaka abonnemang för tv-serier eller ljudböcker kostar mellan två och tre tusen per år och mer än 30 procent av svenska hushåll har inte någon prenumeration på någonting. De tittar på gratis-Youtube och lyssnar på poddar istället.
Och den enda institution som skulle kunnat vara en motvikt till utvecklingen står för tillfället helt maktlös.
Biblioteken.
Sen 1920-talet har de kämpat för att jämna ut tillgången till kunskap och borgerlig kultur. De har aldrig lyckats helt och hållet, men för många har de åtminstone inneburit en biljett till klassresan.
Nu står de inför en helt ny utmaning. De kan inte längre leverera det som folket med ljusblå skjortor och konferensbord bygger sin världsbild på.
Det är egentligen inte bibliotekens fel. De har alltid legat i framkant när det gäller digitaliseringen. Redan på 70-talet insåg biblioteken att de måste förvandlas till informationscentraler med mikrofilmade tidningar, vinylskivor och videofilmer. Biblioteken skulle vara en plats där kultur händer, inte arkiveras. Nya medier har aldrig varit dem främmande.
Men sedan streaming-företagen blev kulturens nya grindvakter har uppdraget blivit omöjligt.
De har fastnat i en absurd fälla.
Om de försöker svara mot den stora efterfrågan på ljudböcker och andra digitala medier riskerar de att gå under. En ljudbok kan kosta närmare 40 kronor per utlån. Blir den populär så utgör den plötsligt ett hot mot verksamheten. Kostnaderna skenar. Flera bibliotek lägger redan idag mer än hälften av sina pengar på digitala böcker trots att det bara räcker till ett pyttelitet utbud. Samtidigt står tv-serierna, samtidens allra största fiktionsform, helt utanför systemet.
På sikt riskerar idén med bibliotek att bli meningslös. Om de inte längre kan erbjuda de kulturupplevelser, den kunskap och de berättelser som efterfrågas – vad ska vi då ha dem till?
Samtidigt behövs de mer än någonsin.
Vinnarna på den här utvecklingen är … samhällets vinnare, konstaterar Anders Söderbäck på Stockholms stadsbibliotek lakoniskt när han intervjuas i Aftonbladets Ljudbokspodden. Han är ansvarig för inköp digitala medier och ser inte riktigt någon utväg ur den återvändsgränd biblioteken hamnat i.
De är tillbaka där de befann sig för hundra år sedan. Då tog de fajten med förlagen och de kommersiella lånebiblioteken för att rättvis tillgång till kultur var en del av demokratibygget.
Ska de göra om samma bedrift måste biblioteken återigen ställa sig mellan kulturproducenterna och allmänheten. På samma plats där Netflix, Spotify och Storytel just nu befinner sig.
Det är både svårt och pinsamt att bråka med streamingjättar och ljudboksförlag, men inte omöjligt. Fram tills för tio år sedan var fajten mot mediemonopol en central del av kulturpolitiken. Och public service-bolag och biblioteksersättningar har konstruerats förr, av vågade och visionära kulturpolitiker.
Just nu känns det som att de sistnämnda saknas.
