Mejla

Karin Pettersson

Välfärdens parasiter hotar oss alla

I händerna på kapitalet finns eleverna till för skolkoncernerna och de äldre för Attendo

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Aftonbladet har avslöjat att omsorgsföretaget Attendo gett sina toppchefer miljonbonusar med skattemedel.

Foto: JONAS EKSTROMER / TT NYHETSBYRÅN

KULTUR

Vårdbiträdet Stine Christophersen är en hjälte. Hon har agerat som en medborgare, en fri människa med moral och ansvarskännande vilket blir allt svårare i ett samhälle där demokratin deformeras av marknadens logik. Christophersen fick en erinran av arbetsgivaren Attendo för att hon utnyttjat sin grundlagstadgade rätt att larma pressen om företagets lögner och de missförhållanden hon såg.

Attendo säger nu att de tar frågan på allvar och att det är jätteviktigt att anställda gör som Stine. Det är sånt skitsnack. Alla förstår att om inte Stine Christophersen hade bandat samtalen och haft bevis, så hade hon fått sparken.


Äldreomsorgen finansieras med skattepengar. Syftet med verksamheten är inte att tjäna pengar utan att gemensamt garantera omsorg om äldre. Det var i denna kärna Stine Christophersen såg brister, tyvärr krockade det med vinstintresset.

Det vi ser är snarare en ockupation, ett parasitärt förhållande där välfärdsbolagen lever av och i symbios med staten.

Välfärdsföretagen bygger sina vinster inte bara på att plocka ut de mest lönsamma delarna av välfärden: de lätta barnen, de billiga diagnoserna. De tjänar också sina pengar på själva krocken mellan demokrati och marknad, på pliktkänslan och lojaliteten hos lärarna, sjuksköterskorna och vårdbiträdena. På alla dem som försöker leva och arbeta utifrån en annan logik och som kompenserar för besparingar och vinstjakt med sina egna kroppar. Idealismen omvandlas till pengar som inte kommer barnen eller de äldre till del, utan magiskt omvandlas till rörelsemarginal och villor i Djursholm.


Det sägs nu att nyliberalismens tid är förbi och att den starka staten är tillbaka, eftersom pandemin och klimatet kräver stora investeringar. Frågan är vilken stat. Den socialdemokratiska och liberala idén om det offentliga är att det ska kompensera och omfördela, fungera som en motvikt mot marknaden. Men dagens stat ger allt mer intryck av att vara i händerna på kapitalet. Skolan finns till för skolkoncernerna, de äldre för Attendo.

Dagens höger är inte nödvändigtvis intresserad av att minska storleken på det gemensamma. Det vi ser är snarare en ockupation, ett parasitärt förhållande där välfärdsbolagen lever av och i symbios med staten. Där den blir ett verktyg inte för omfördelning och ökad frihet för den enskilde, utan för att garantera både fler affärsmöjligheter och upprätthållen vinst.  


I veckan lade Marcus Larsson från tankesmedjan Balans ut planer från en svensk börsnoterad skolkoncern på Twitter. Där resonerades det om framtiden. ”Genom att öka storleken på de privata företagen i skolsektorn, så minskar den politiska risken. Det betyder att ju större den vinstdrivande andelen av skolmarknaden blir, desto svårare blir det för politiker att genomföra reformer som påverkar bolagen.”

Varje ny vinstdriven skola och varje utförsäljning, är därmed också en nedmontering av medborgarens möjlighet att påverka. Politisk risk är helt enkelt vad bolagskoncernerna kallar demokratin, det som hotar vinsten och expansionen.


Problemen med det som sker är inte bara pengarna, utan också vad som händer med moralen och demokratin. Attendo har fått 130 miljoner i coronastöd. Ändå betalar företaget ut miljonbonusar till företagets ledning, samtidigt som det sparas och gnetas på de äldre, och Stine Christophersen hotas av sina chefer.

Kan man styra bort detta, reglera? Jag tror i grunden inte det. Demokrati har andra spelregler än marknaden, det går inte att snacka bort.

Ingen människa, sade Rousseau, ska ha så mycket pengar att han kan köpa en annan, och ingen människa ska vara så fattig att han tvingas att sälja sig själv.

Marknaden blir moralen, moralen blir marknaden. Logiken äter sig in våra hjärnor, relationer och beteenden. Den som inte ställer upp får sparken, eller känner sig till slut bara som en idiot i ett samhälle där det som premieras är att casha in, fixa in sina ungar på rätt skola, pensionsspara smart, skita i andra, glida förbi.

När det gemensamma försvinner och vi står kvar med bara marknaden och oss själva för att förklara allt större orättvisor så är det inte, som statsvetaren Wendy Brown påpekat, så konstigt om vreden växer. Det är kanske inte marknadsförespråkarnas och välfärdsoligarkernas avsikt, men det blir konsekvensen.


Ingen människa, sade Rousseau, ska ha så mycket pengar att han kan köpa en annan, och ingen människa ska vara så fattig att han tvingas att sälja sig själv. Det är en moralisk uppfattning men också en praktisk. Demokratin kan inte fungera utan fria medborgare och ett gemensamt vi. Detta vi krymper nu i stadig takt, och om utvecklingen inte bryts ska ingen bli förvånad om folk blir mer förbannade, mer själviska, mer uppgivna. Mindre som Stine Christophersen.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i vår – Prova BookBeat gratis i 2 veckor!

BookBeat.se

Av: 

Karin Pettersson

Publisert:

LÄS VIDARE

Jag hälsar barnbarnen det när isarna smält

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Attendo

Välfärd

Vård & omsorg

Demokrati