Även arbetare kan kämpa för klimatet
Socialdemokraterna är farligt ute när de avfärdar arbetarklassen som mindre tänkande människor
I videoklippet hörs nationalsången.
Kameran filmar skogslandskap och industrier.
Ordningsvakter och sjukvårdspersonal.
Polistejp och en ambulans under utryckning.
I LO:s reklamkampanj för Socialdemokraterna talar de om “trygghet för vanligt folk”.
Till tonerna av Du gamla, du fria berättar de om ett vi som “arbetar i butikerna som blir rånade” och som vill ha “skärpta identitetskontroller på våra arbetsplatser”.
Den vanliga människan definieras här först och främst genom sitt medborgarskap, och i andra hand som en arbetare.
Det är nationalistisk berättelse om en arbetare, men också en kampanj som tonar ner maktförhållandena på en arbetsplats.
Hotet kommer från de papperslösa, eller från det plötsliga våldet på en arbetsplats. Hotet kommer däremot inte från de som har makten att bestämma över ens arbetstider, yrkets själva villkor, pengarna.
Arbetaren ska inte tänka på sådant. Arbetaren ska inte uppmuntras att göra motstånd mot sin livssituation, utan istället stolt identifiera sig med sitt land.
Vad gör det med arbetaren som definieras enligt andra parametrar?
Motståndet mot klimatkrisen blir i den här definitionen synonymt med medelklassen
Under den förra valrörelsen såg vi hur stora delar av arbetarklassen avfärdades som icke tänkande människor.
Silas Aliki beskrev redan då, i texten “Ortenrörelsen som blev utelåst”, hur stora väljargrupper ogiltigförklarades som “klanröstare”. Samtidigt som Socialdemokraterna sneglade mot högerns problemformuleringar ifrågasattes den vänsterorganisering som faktiskt existerade i förorterna. Den vanliga människan är alltså enligt socialdemokratin inte den som kämpar för en bättre värld, utan den som känner sig hotad av andra arbetare.
Jag tänker på LO:s reklamfilm när jag läser Susanna Kierkegaards text på Aftonbladets ledarsida, om rätten att åka på charter utan att känna skam. Efter att artikeln ifrågasatts på Twitter försvarar sig Susanna Kierkegaard snabbt med att hon skriver till de vanliga människorna, de som “känner sig helt alienerade av klimatrörelsen”.
Motståndet mot klimatkrisen blir i den här definitionen synonymt med medelklassen.
Här dras en skiljelinje: mellan den vanliga människan och den tänkande individen.
Den ena är en arbetande kropp på jakt efter njutning.
Den andra är en privilegierad hjärna som inte vet någonting om verkligheten.
Det är en konservativ och farlig berättelse om folket, där de som kämpar för världsförändring avfärdas som världsfrånvända. Framför allt är det en elitistisk berättelse, som underkänner arbetarklassen som politiska subjekt.
Som tur är går vanliga människor inte med på att avfärdas som hjärndöda.
