Vissa erfarenheter är för viktiga för att skrattas bort

Anna Andersson om en ståupp-show som skänker nya perspektiv

Hannah Gadsby, australisk komiker, i sin show ”Nanette” (Netflix).

Att kunna skratta åt sig själv är viktigt.

Men lika viktigt är att veta var gränsen går mellan självdistans och självförakt.

Läget i världen är dystert och allt jag ville var att få skratta lite. Så när Netflix förra helgen föreslog att jag skulle titta på ­Hannah Gadsbys ståupp-show Nanette nappade jag – hon var väldigt rolig i den ­lilla seriepärlan Please like me (också Netflix).

Gadsby slog igenom i hemlandet Australien för drygt tio år sen och har byggt mycket av sin komik på sin outsiderposition; om att växa upp i en liten stad på det konservativa Tasmanien och inse att man är ”lite ­lesbisk”. Om hur det är att rätt ofta bli tagen för man. En klassisk taktik för underdogs, att få över skrattarna på sin sida.

Nu skämtar hon om hur det är att vara en inbunden homosexuell person som alltid förväntas representera ”sitt folk”. Hon är väldigt rolig, elegant får hon oss att skratta åt hur humorlösa lesbiska kvinnor är. ”Äsch, det är ett gammalt skämt, från den tiden då inte ens kvinnor var roliga.”

Hon har publiken helt i sin hand när ­showen plötsligt tar en ny riktning. Gadsby meddelar att hon nog måste sluta som ­komiker. De där skämten hon dragit om sig själv, har hon insett, bygger nämligen på ett monumentalt självförakt. Att hon har förminskat sig själv och sin historia. Och hon orkar inte göra det längre.

Sen ger hon oss de osminkade versionerna av historier hon tidigare förpackat som skämt. Som varför hon inte kommit ut inför mormor. Eller om den där gången på en busshållplats när en kille hotade med stryk för att han tog henne för en kille som raggade på hans tjej.

För det fanns inget roligt i att vara lesbisk på Tasmanien på 1990-talet. Fram till 1997 – 1997! – var homosexualitet kriminaliserat och 70 procent av människorna där Hannah Gadsby växte upp ansåg att det var en synd.

Vad som egentligen hände där gången på busshåll­platsen tycker jag att ni ska höra henne själv ­berätta.

Hon vill inte längre sockra sina erfarenheter, hon vill berätta dem som de hände och de kommer inte längre att väcka skratt utan ilska. Och hon vill inte förena männi­skor i ilska, för det är en destruktiv ­gemenskap. Därför måste hon sluta som komiker.

Konstigt nog fortsätter hon vara ­rolig – men inte längre på sin egen bekostnad. I stället är hon är det på till exempel Picassos bekostnad (Gadsby är även konstvetare). Precis som han med sin kubism kom med nya perspektiv i konsten, gör Gadsby det, på vad humor kan vara och användas till.

Det gjorde faktiskt världen lite mindre dyster.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln