Prima-Donner
”Mammuten” en raljant självbiografi om en briljant tusenkonstnär med kuk i blick
”Jag har levt. Överlevt.”
Så lyder den talande och skönt minimalistiska baksidestexten till Jörn Donners nästan 1 200-sidiga självbiografi. En av Nordens största kulturpersonligheter fyller 80 och firar med en bastard: självbiografi/memoar/klippbok/dagbok.
Jo, han har läst Knausgård, men det här är något annat, långt från autofiktiv roman, snarare vindsröjning. Ett ”nu jävlar ska ni som glömt mig få veta!” De tillfälligt släckta strålkastarna tänds igen.
Allt ska med.
Donner samplar ur egna texter: resereportage, krönikor, noveller och brev. Citerar ur kollegors memoarer, ifall de porträtterat Jörn Donner. Listigt nog struntar han i personregister. De som hoppas eller fasar för att läsa om sig själva, tvingas läsa hela boken. Och den som läst och följt Donner känner igen exakta formuleringar från tidigare verk. Som vanligt skriver han om sig själv i tredje person: ”J.” Jag söker nyckelord: Trötthet. Leda. Ensamhet. Fly. Cigarett. Supa. Strömming. Makt. Kuk i blick.
Jörn Donner – som besitter en abnorm arbetskapacitet – har ett cv som förefaller uppdiktat. Hans persona skulle kunna vara skapat av överklasskildraren Thomas Mann, med ett stänk av Dag Solstads postmodernt ironiska öga för den enslige moderne mannen i tillvarons tomhet. Bara en romanfigur – och Donner – kan röra sig mellan ytterligheter som skönlitterär författare, affärsman, filmregissör, byråkrat, filmkritiker, styrelseproffs, reseskildrare, riksdagsman, tidskriftsredaktör, EU-parlamentariker.
Som kosmopolit och resenarkoman rör han sig världsvant i internationella kretsar. I sitt hemland har han månat om tvåspråkigheten och är därför, som rätt få finlandssvenskar, kändis både i det svenska och finska Finland. Rikssvenskar har förtjust förfärat sig över hans charmigt burdusa stil. Känd från tv blev han 1987 när han drack whisky och rökte med Kristina Lugn och Bert Karlsson. Nära vän var Harry Schein som han efterträdde och blev stridbar vd för Svenska Filminstitutet. En Oscar erhöll han som producent för Fanny och Alexander.
När Donner namedroppar går konsten, politiken och kapitalet hand i hand. Ingmar Bergman lärde honom arbetsdisciplin, han festade med Lars Forssell, skrev för Olof Lagercrantz och arbetade med Armi Ratia, kvinnan bakom Marimekko. Jeanette Bonnier var han gift med. Donner är rå och osande mot kollegor, men så när som första hustrun, författaren Inga-Britt Wiik, lämnar han tack och lov inte ut sina fruar. Annat är plågsamt: Den tidigt faderlöse Donner borde veta bättre än att i text tillintetgöra sina äldsta söner.
Donner föddes rakt in i offentligheten i en kapitalstark släkt som besatt höga positioner. Fadern var docent i finsk-ugriska språk, bedrev forskning i Asien, tillhörde hovet kring marskalk Mannerheim. När Jörn var liten dog fadern som slapp uppleva att sonen blev vänsterradikal och umgicks med författare som Diktonius, Björling och Hagar Olsson. Mamman blev ensamstående med fem barn. Jörn, den yngste, debuterade som skönlitterär författare redan som 18-åring. Med tiden blev han jämte Christer Kihlman och Henrik Tikkanen känd för att förolämpa den finlandssvenska borgerligheten med att öppet skildra dess dekadens.
Över sextio böcker har han gett ut. Som bäst är Donners stil exakt, som stansad, man kan ta på den, påminner om Jan Myrdals. Den kan växla mellan vemodig skönhet och grotesk humor. Men den distinkta stilen är vansklig. Skavankerna ropar högt när texten är ovarsamt behandlad.
”Bråttomheten” har gjort att Donner gett ut böcker för tidigt. Men vaskar man fram hans best of, har han en liten lista med pärlor, exempelvis Rapport från Berlin, 1958, där han söker upp Brecht. Rapport från Donau och Sverigeboken. Bruce Chatwin är en av förebilderna.
I sin kluvenhet dras Donner mellan ”briljant skitprat” och ”intellektuell stimulans”. Det sistnämnda saknar jag i Mammuten. Vilka intellektuella samtal förde han med den briljanta kritikern och författaren Hagar Olsson? Vad pratade han och Sun Axelsson om på sina resor? Vad ville han med sitt skrivande, skapande? Jag suktar efter estetiska visioner, medan Donner är resultatinriktad, räknar cigg och ligg. Intressant nog vädrar han avund gentemot Sofi Oksanen och Kjell Westö. Yngre kollegor som både åtnjutit berömdhet och kvalitetscred.
”Först nu börjar jag förstå idén med denna historia, nämligen att ingen orkar läsa den, kanske inte ens jag själv”, skriver han insiktsfullt. Vilken fin tät självbiografi Mammuten skulle bli om den hackades ned till hälften. Bort med alla tröttande upprepningar! Bort med försöket att fiktionalisera med den fiktiva biografen Fredrik Kock. Men, men. Det här kanske till sin själva form speglar Donners multibegåvning: Korsdraget.
Kvar i mig lever det pikanta i Donners erotiska sökande. Mannerheims påstådda bi- homosexualitet och Jörn Donners transafantasier får mig att tänka på det machovirila som maskerad. Queerfantasin iscensätts i flera bilder i fotoarket där Donner är sminkad, bär nätstrumpor och silkig klänning. Fortfarande enfant terrible! Spex eller ärlighet? Man vet aldrig med Donner. Strunt samma.
Den seriösa biografin – som gör Jörn Donner production rättvisa – måste nog dessvärre skrivas av någon annan. Donner själv är lite för kokett och raljant för att gå på djupet där han borde. Det massiva förarbetet är härmed redan avklarat.
