”Jag lyckades aldrig bli en hårding – min kropp vann”
Édouard Louis, 22, om kampen för att dölja sin homosexualitet
”Från min barndom har jag inte ett enda positivt minne.”
Så börjar Édouard Louis hyllade, självbiografiska roman ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”.
Hans skildring av sin uppväxt i en fattig, hård industriort i norra Frankrike nominerades till det prestigefyllda Goncourtpriset.
– Jag hade så mycket hat inom mig att jag kunnat begå självmord, säger han.
Édouard Louis var 20 år då boken kom ut och bara på en månad såldes den i mer än 200 000 exemplar.
Han är en vänlig, vältalig ung man och när man läst vad han varit med om verkar det nästan som ett mirakel att han överlevt. Romanen är på 170 sidor och jag läste ut den på tre timmar, helt hypnotiserad.
Han föds in i en familj där männen super, slåss och sliter sönder sig i fabriken. Kvinnorna blir med barn i tonåren och hemmafruar. För unga pojkar gäller det att vara en hårding, att ta till våld för minsta oförrätt. Den sociala kontrollen är total.
I den här miljön växer Eddy upp, med sin ljusa röst, sitt feminina sätt och sin homosexualitet.
Föräldrarna skämdes
Han blir ett lätt byte, han misshandlas, bespottas och hånas. Och hans föräldrar skäms för honom.
– Min dröm var att de skulle vara stolta över mig. Så jag försökte verkligen att bli som alla andra. Jag åt chips och fet mat för att bli lika tjock som pappa och min bröder. Och jag lyckades gå upp 20 kilo på ett år.
Däremot misslyckades han totalt i sina försök att dejta flickor.
– Jag förlorade kampen mellan min vilja att bli en hårding och kroppens egen vilja som fick mig att dras till män och hamna på kollisionskurs med min familj och hela byn. Trots det gav jag inte upp. Jag bemödade mig att prata med lägre röst, stoppade händerna i fickorna för att hålla dem stilla, tittade på fotboll på tv och lärde mig namnen på de franska landslagsspelarna utantill. Framför allt underströk jag mer och mer att jag hatade homosexuella för att hålla alla misstankar från mig.
Men till slut insåg han att hans enda återstående alternativ var att fly.
Mot alla odds lyckas han komma in på ett teatergymnasium fjärran från byn och hans nya liv kan börja. Ett liv långt ifrån det trasproletariat han levt i.
I dag läser han filosofi och sociologi på École Normale Superiéure, den förnämsta av elitskolorna i Frankrike.
Och han har bytt sitt underklassnamn Eddy Bellegueule till Édouard Louis.
Känner sig befriad
När hans bok kom ut reagerade hans föräldrar helt olika.
– Min mamma blev galen och sa att allt var lögn. Men pappa, som numera är gatsopare, blev väldigt stolt. Han köpte tjugo exemplar och delade ut bland sina bekanta. Han lät också göra kopior av en artikel om mig i tidningen Liberation och sätta upp på väggarna i lägenheten.
Édouard har också åkt tillbaka till byn för att träffa dem.
– De tycker jag klär mig som en minister när jag har jeans.
Tidigare gick jag alltid omkring i joggingbyxor och en falsk Lacostetröja. Men det finns en mur mellan oss. Vi talar inte med varandra. Vi håller varsin monolog. Min mamma blir arg på vad jag än säger och jag blir arg på henne för att hon alltid tjatar om att svartingar och araber har det för bra.
Édouard Louis säger att han känner sig befriad, att han är lycklig.
– Jag har förstått att det inte är en sjukdom att vara gay och att det finns en stark gayrörelse som slåss för att jag ska få vara den jag är.
