Invandring på hjärnan
Petter Larsson om borgerliga ledarskribenter som ger draghjälp åt främlingsfientlig propaganda
Invandrarna äter oss ur boet och hotar oss med terrorism och kriminalitet. Pk-eliten skönmålar verkligheten. De som vågar säga sanningen brännmärks. Men nu har folket vaknat och börjat rösta på Sverigedemokraterna. Om inte vi, de icke-rasistiska borgarna, då kanaliserar den folkliga främlingsfientligheten så kommer SD att göra det.
Så låter det, i grov sammanfattning, på de borgerliga ledarsidor som under senare tid fått invandring på hjärnan: Göteborgs-Posten, Svenska Dagbladet, Expressen och Dagens Industri.
De har fått berättigad kritik för enskilda övertramp, men det är först när man läser flera månaders samlade artiklar från varje tidning som man inser vidden av den populistiska idévärld de förmedlar.
GP är ett undantag vad gäller konkret politik. Man håller sig med en högsvansad retorik, fylld av högerradikala signalord, där man gång på gång återkommer till hur ohållbart hög invandringen är. Men dess politiska redaktör Alice Teodorescu säger sig vara för fri invandring och de konkreta förslagen för hur invandringen skulle kunna minskas får man verkligen leta efter.
Man vill ha den högerpopulistiska ytan – men utan innehåll.
Världsbilden konstrueras genom flera retoriska trick.
Det första är alarmismen. I uppskruvat tonläge kopplas invandringen till problem, och problem till invandringen.
”Vi ser i dag ett växande utanförskap med snabbt ökande segregation, trångboddhet, social oro och sjunkande skolresultat. Lägg därtill en politisk, religiös radikalisering samt allt färre jobb i industrin och det bådar inte gott inför framtiden”, varnar GP (8 juli). ”Vi ser hur segregationen ökar, problemskolor fallerar, den sociala oron breder ut sig i utanförskapsområdena, bostadsbristen blir allt mer akut och hur parallellsamhällen byggs upp där kriminella krafter vinner mark” skriver Expressen (15 augusti).
Gång på gång varnas för ”skenande” kostnader. Eftersom svenskarna är så tillitsfulla är vi dessutom ett lätt byte för ligor av pensionärsrånare från Bulgarien och Rumänien, påpekar GP (12 juli). Den etablerade pressen måste nu ”skriva om omständigheterna kring brotten”, anser man. Så att vi säkert förstår att det är utlänningar som ligger bakom. Två veckor senare berättar SvD om gamla Märta och Erik som kämpar mot utländska stöldligor (25 augusti). Tidningens redaktör Tove Lifvendahl lyckas till och med koppla Ikea-morden till en misslyckad integrationspolitik (12 augusti).
I förorten pyr den våldsamma islamismen. ”De som värvas lever inte i ett vakuum. Det finns ofta en acceptans i deras närmiljö för våldsbejakande tankegods” slår DI fast (28 augusti). Medan SvD varnar för ”shariapoliser” (6 juli), oroas över att det bland de asylsökande skulle kunna finnas soldater från Islamiska Staten (11 juli) och hävdar att ”klanmentaliteten” brett ut sig i Sverige (12 juni).
Också tiggarna väcker ont blod. GP kopplar tiggeriet till prostitution, organiserad brottslighet och utnyttjande, och föreslår lokala tiggeriförbud (16 juni). DI skriver om ”masstiggeri”, oroas över hur tiggarna stör turisternas bild av Sverige och menar att ett förbud vore det mest effektiva (24 juni, 17 juli).
Utanför våra gränser väntar miljoner och åter miljoner människor dessutom hungrigt på att få snylta på välfärden.
Antalet flyktingar i världen uppgår till 51 miljoner, berättar Expressen (25 april) i en polemik mot tanken på asylvisum. ”Sverige skulle kollapsa som välfärdsstat när miljontals flyktingar ska förses med bostad, uppehälle och samhällsservice”.
Medan GP i en redan hårt kritiserad artikel trollar med siffrorna så att det framstår som att Sverige och Tyskland varje år tar emot flera miljoner asylansökningar (22 augusti), samtidigt som ytterligare 60 miljoner människor i teorin står och stampar i farstun.
Knappt en rad står att finna om att Sverige enligt alla prognoser kommer att behöva en nettoinvandring i nivå med dagens i många år framöver för att klara äldreboomen. Att brottsligheten faktiskt trendmässigt minskar. Eller att de ”skenande” kostnaderna för flyktingmottagandet inte är i närheten av de 140 miljarder som alliansregeringen sänkt skatterna med. Därpå konstrueras en konfliktlinje i en enkel dikotomi mellan ”idealister” och ”realister”, för att använda Expressens ord (22 augusti).
Realisterna är förstås de själva, de som ser alla dessa problem. Men det räcker inte. I en djärv kidnappningsmanöver enrolleras också ”folket” för den egna kampen.
”Det pågår ett samtal i det tysta Sverige. Då menar jag inte bara hur det talas kring fikaborden, utan hur diskussioner förs i samhällets toppskikt. Jag möter det bland framstående akademiker, journalister, poliser och politiker. Det finns en oro över vart Sverige är på väg och om vi i längden klarar att axla ett så stort åtagande på migrationsområdet”, skriver Expressens Anna Dahlberg (2 juni) och tycker sig se en ”växande folklig revolt” (22 augusti).
SvD drämmer i med en ”tickande bomb, där folkligt missnöje när som helst kan explodera i ansiktet på ledningen” (25 juni). Göteborgs-Postens Håkan Boström vittnar om att på pizzerian i Borlänge finns det till och med en del invandrare som vill minska invandringen (17 juli).
Den åtstramning av invandringen tidningarna själva propagerar för motiveras därför, finurligt nog, med ”att värna ett öppet och tolerant Sverige” som Expressen skriver (22 augusti). ”Det största hotet mot framtidens flyktingmottagande är att dagens havererar”, resonerar DI (9 juli).
Idealisterna, menar man, är blinda för verkligheten, de skönmålar och lever i förnekelse. Däremot är de fulla av tomma ord.
”Det finns en sak som alla politiker, undantaget SD, är bra på: att knyta näven mot rasism. Oj vad de kan knyta! Det finns inte en antirasismapp, hashtagg, demonstration eller appell som de inte vill omfamna allra mest” skriver Expressen (9 april).
”Vi har en politikerkår som inget hellre vill än att bli älskad. Den liknar ett gäng välstajlade (nåja) skönhetsmissar som älskar barn och söta djur, som drömmer om att utrota fattigdomen och skapa fred på jorden”, skriver GP (9 maj). Och: ”Denna klass av Twitterati, politiskt korrekta akademiker och kulturskribenter verkar ha gjort det till sin livsuppgift att förespråka tankemässig enfald i mångfaldens namn” (23 juli).
Eftersom de saknar svar på folkets berättigade oro påstås den idealistiska pk-eliten i stället använda sig av brännmärkningens taktik. Man har sedan länge etablerat ett åsiktsförtryck i landet:
”Partierna belade sig med tankeförbud” skriver Svenska Dagbladet (28 juni). ”Priset för att tala om det obekväma och svåra i svensk debatt blir ofta högt. Det skapar en krypande rädsla för att bli stämplad och utfryst i offentligheten”, skriver Expressen (2 juni). ”Den rödgröna regeringen är förlamad av beröringsskräck inför flyktingfrågan", anser DI (9 juli).
GP:s redaktör Alice Teodorescu liknar situationen vid DDR, där ”blivande officerare undervisades i konsten att bryta ner meningsmotståndare psykiskt” (6 juni). Kollegan Håkan Boström (18 juni) önskar sig en dansk debatt, för i Danmark, minsann, där pratar alla partier ”öppet om problem med integration, invandrarrelaterad brottslighet och islamism” – till skillnad från i Sverige där åsikter ”smusslas undan”.
Det tidningarna efterlyser är därför politiker som har ”mod att inta de obekväma positionerna” (GP 9 maj) och ”fatta smärtsamma beslut” (Expressen 22 augusti).
Dessa smärtsamma beslut innebär, det står helt klart, att man ska begränsa invandringen och försvåra för invandrare i Sverige.
DI driver visserligen också kravet att transportörsansvaret borde avskaffas (4 september). Det skulle göra det möjligt att ta reguljärflyg från Damaskus till Arlanda. Men eftersom det är en del av EU-lagstiftningen och därför hart när omöjligt för svenska politiker att påverka, är frågan hur allvarligt DI:s krav verkligen är menat.
För i övrigt vill tidningen se minskad anhöriginvandring, tillfälliga istället för permanenta uppehållstillstånd och hårdare tag mot dem som gömmer sig för att undvika utvisning.
De två förstnämnda kraven driver även Expressen, som också vill ha fler åldersbedömningar – i syfte att kunna utvisa fler. Tidningen hoppas att den gamla järnaxeln mellan Moderaterna och Socialdemokraterna ska gjutas ny och ta till en hårdför signalpolitik. Det handlar om att identifiera pull-faktorer, och mildra dem, förklarar man (22 augusti). SvD leker med tanken på Australiens politik, där man inte släpper iland en enda flykting utan sätter dem i läger i andra länder (4 september).
Det som verkligen skulle kunna göra skillnad för integrationen, menar alla tidningarna, är uppluckrat anställningsskydd, fler låglönejobb och en marknadisering av boendet. Man tänker sig alltså en växande och ännu mer otrygg låglönesektor, som mestadels befolkas av invandrare.
Det är ju gamla välkända högerståndpunkter. Skillnaden nu är att man fått ett rejält slagträ i form av invandringen att svinga mot fackföreningsrörelsen. Vill ni vara solidariska, måste ni låta folk jobba för svältlöner, är budskapet.
Här, om inte förr, visas det totala ointresset för att verkligen bekämpa främlingsfientligheten. För är det något som skulle kunna driva infödda löntagare i händerna på Jimmie Åkesson är det väl att de på grund av invandringen själva får sämre trygghet och löner.
På punkt efter punkt bekräftas så samma alarmistiska och konspiratoriska idéer som man i åratal kunnat följa på de främlingsfientliga propagandasajterna. Risken är därför uppenbar att man i stället för att slå undan benen för högerradikalerna snarare göder dem.
SD ska krossas genom att man går dem till mötes.
Invandringen ska strypas för öppenhetens skull.
Välfärdslandet ska räddas genom att välfärden försämras.
Det är 1984.
