Slem, död och kön
Max Andersson är tillbaka på jobbet
Tecknaren Max Andersson är tillbaka på jobbet, efter en decennielång utgivningspaus.
Utgrävningen heter den nya boken som skulle kunna betecknas som en grafisk roman, en längre berättelse framförd mestadels i bild.
Den som har läst Max Andersson förut känner igen sig, det är avgrundsmörker, spruckna skallar och marginaler kryllande av oknytt och hedniska symboler, och ett hantverk som mycket tydligt går i dagen: pensel, stålpenna, floder av tusch (av märket Higgins, enligt en intervju).
I det första kapitlet möter vi en vuxen son på besök hos sina föräldrar. Något skumt har hänt, för huset fungerar nu som ett slags hembygdsmuseum och befinner sig dessutom flera famnar under jord. Pappan skrotar ännu runt i bråten men behöver en pillesnopp till ett nytt barn som han håller på att ställa samman av diverse obskyra delar. Får han ta sonens? Under köksbordet ligger ett lik. Det måste bort!
Den deckarlika storyn är enligt uppgift helt och hållet kompilerad av drömmar, ett material som Andersson samlat på sig under 18 års tid. Här finns mycket riktigt en logik som erinrar om drömmens och som framför allt låter sig spåras i berättelsens övergångar och labyrintiska transformationer. Någon går in i en duschkabin men träder i samma ögonblick in på en fullsatt restaurang, mamman har plötsligt blivit två små tvillingsystrar och arkitekterna har fått allt fel och satt in fönster mellan lägenheterna i stället för i ytterväggarna.
Knappast något av dessa absurda inslag framstår dock som turskott eller spekulationer, för de sitter där de ska och känns fullkomligt osökta och (i brist på bättre uttryck) autentiska. Franz Kafka hade nog gärna lånat ett och annat ur Utgrävningen.
Att läsa Max Andersson är att få sig slem, blod, död och kön till livs, i en röra som ofta för tankarna till expressionisternas skildringar av första världskrigets skyttegravar. Som en av Anderssons karaktärer kan man inte vara nog utmärglad eller blottad för den dynamiska brutalitet som presenteras i de träsnittsartade och grovt tillyxade bilderna.
Samtidigt möter hans huvudpersoner sin sönderbombade tillvaro med en försiktig och lite korkad optimism. Det är ett personlighetsdrag som erinrar om Soldaten Svejk eller om generationskamraten Gunnar Lundkvists Klas Katt, och som gör dem till ett slags superhjältar, omöjliga att komma åt längst därinne i själen:
”Kanske det fortfarande finns några gamla program i den här teven?”
