Storebroor tar parti
Johannes Wahlström om Googles inträde i politiken: En fara för den svenska demokratin
Google har arbetat för att få Hillary Clinton vald till president i USA. Företaget sammanställde information om enskilda väljare – däribland vilka sökningar de gjort på Google, vad de sett på Youtube, vilka de är vänner med på sociala nätverk – för att hjälpa Clintons kampanjarbetare skräddarsy individuella budskap på nätet och vid dörrknackning.
Trots Googles stöd vann Clinton inte valet. Men det är mer än så: med hjälp av en handfull andra mediebolag har Google dessutom börjat filtrera och manipulera sina sökresultat.
Strax efter Donald Trumps valseger inledde Google tillsammans med flera amerikanska nyhetsmedier en kampanj mot falska nyheter.
Men de falska nyheter som syftades på var inte sådana som New York Times falsarium om Iraks massförstörelsevapen, eller Washington Posts subjektiva nyheter om det just gångna presidentvalet, som enligt Wikileaks läckor som enligt Wikileaks läckor till stor utsträckning författades med hjälp av Hillary Clintons egna medarbetare, som dessutom fått ta del av manus före publicering.
Nej, tesen som Google drev tillsammans med nyhetsmedierna gick ut på att de amerikanska väljarna blivit blåsta av de sociala mediernas och bloggarnas råttan-i-pizzan historier, som med största sannolikhet planterats av Putins underrättelsetjänst: Det var därför de röstat på Trump. För att skydda befolkningen mot rysk propaganda var det viktigt att bekämpa dessa falska nyheter.
Kampanjen mot falska nyheter dominerade under flera veckor Googles nyhetsflöde, både genom redaktionellt utvalda, liksom till synes automatiskt rekommenderade artiklar. I båda kategorier länkade Google i första hand till Washington Post.
Den 14 november rekommenderade Googles nyhetstjänst en artikel från Washington Post om hur högerbloggen 70 News, trots att den spridit osanningar, seglat upp i topp i Googles sökresultat.
Bloggen gjorde gällande att många av Clintons röster kom från personer som inte var amerikanska medborgare och att man därför kunde säga att flertalet medborgare röstat på Donald Trump i valet.
Det här var något som också Trump och hans kampanj hävdat, med hänvisning till rapporten Do non-citizens vote in US elections?, publicerad i den akademiska tidskriften Electoral Studies. Där var slutsatserna öppna för tolkning då osäkerhetsmarginalen var stor – alltså saknade påståendet belägg och var en falsk nyhet, menade Washington Post. Därför var det enligt tidningen obegripligt att Google låtit sajten komma så högt i sina sökresultat.
Redan dagen därpå tillkännagav sökmotorn att man nu skulle börja bekämpa sajter med falska nyheter och bloggen försvann från Googles sökresultat när man sökte på termen slutgiltiga valresultatet.
Ytterligare några dagar senare rekommenderade Googles nyhetsflöde, återigen genom Washington Post, en lista på 200 sajter som spridare av falska nyheter. Ironiskt nog, beskrevs alla utan något som helst belägg som en del i ett hemligt ryskt propagandanätverk.
De utpekade sajterna, förutom Wikileaks, innefattade även så gott som alla amerikanska alternativmedier, däribland den kanske främsta oberoende amerikanska vänstertidskriften Counterpunch, den största högerbloggen The Drudge Report (som gjorde sig ett namn på 90-talet genom att ha avslöjat Lewinskyaffären), och till och med förre presidentkandidaten Ron Pauls hemsida.
Om samtliga dessa sajter verkligen utgjorde rysk propaganda så följde den smått chockerande slutsatsen att Noam Chomsky, Yanis Varoufakis, Naomi Klein, Slavoy Zizek, Tarik Ali tillsammans med resten av västvärdens främsta filosofer, akademiker, journalister och författare i själva verket var ryska hantlangare.
Enligt en stämningsansökan från Counterpunch, som jag tagit del av, tog Google bort tidskriften från sitt nyhetsflöde redan samma dag som företaget lyfte fram Washington Posts artikel. I övrigt lovade sökmotorn att man skulle börja bekämpa dessa så kallade falska nyhetssajter genom att strypa deras reklamintäkter.
Googles politiska och redaktionella engagemang kan delvis förstås i ljuset av att företagets dominans kräver politisk välvilja för att inte stöta på patrull från konkurrensmyndigheter.
Det skulle också kunna förklara varför företagets styrelseordförande (executive chairman) Eric Schmidt sedan en tid tillbaka sitter i styrelsen för Pentagons Defense innovation advisory board, tillsammans med försvarsminister Ashton Carter och tidningen Washington Post ägare Jeff Bezos. Detta samarbetsprojekt, som bland annat syftar till att bedriva statlig propaganda, gör nämligen Google till en välbehövlig partner.
Wikileaks läckta korrespondens från Clintonkampanjen ger dessutom en antydan om hur partnerskapet mellan Google och regeringen utformats. Jared Cohen, chef för Googles tankesmedja Jigsaw, var tidigare en av Hillary Clintons närmaste medarbetare på Utrikesdepartementet och är en av 197 politiker och regeringstjänstemän som under Obamas administration börjat arbeta på Google.
I ett brev daterat den 13 augusti 2015 skriver han ett förslag på hur staten tillsammans med Google kan bekämpa sociala medier och andra ogynnsamma nyheter på internet:
”Frågan om hur regeringen ska implementera ’digital upprorsbekämpning’ är något jag tänkt mycket på. Jag tror att vi måste börja med att förstå vilka tekniska verktyg vi behöver för att segra i denna kamp och sen koppla samman dem med rätt statliga institutioner (både vad gäller expertis liksom mandat). Men en stor del av detta kommer att göras utanför statens ramar, därför måste vi verkligen ta en funderare över hur vi skapar rätt incitament för att värva den privata sektorn.”
När Cohen skriver om behovet av verktyg för ”digital upprorsbekämpning” syftar han på internets motsvarighet till Vita husets ”strategiska kommunikation” och ”narrativbekämpning” eller Pentagons ”informationsdominans”. Kort och gott verktyg för att styra nyhetsflödet på internet.
I och med att Google börjat plocka bort nyhetssajter, bloggar och tidskrifter som har den gemensamma nämnaren att de är kritiska mot den nu sittande presidentadministrationen, kan man misstänka att det rör sig om en kampanj mot det inhemska ”digitala uppror” som lett till Donald Trumps valseger. För kampanjen som Google och nyhetsmedierna driver mot falska nyheter riktar sig specifikt mot amerikanernas obehindrade tillgång till information på internet. Och det är en utveckling som gör Google mer likt sina ryska och kinesiska sökmotorskolleger Yandex och Baidu.
Genom Googles engagemang i det amerikanska presidentvalet, genom att skräddarsy politisk propaganda, genom att manipulera sökresultat, och med politiska företecken bestämma vem som ska få annonsera var, har Google gjort ett tydligt inträde på den politiska arenan.
Det har konsekvenser även för Sverige. Google kontrollerar nämligen en betydande del av vårt lands servrar, tidningars hela mejlsystem (till exempel Aftonbladets), företagshemligheter, privat kommunikation och över 90 procent av alla sökningar på internet från hela vår befolkning. Därmed har Sveriges kanske känsligaste digitala infrastruktur hamnat i händerna på en politisk aktör med kopplingar till den amerikanska militären och dess propagandaapparat.
Det är en farlig utveckling inte bara för enskilda personer och företag, utan också för integriteten av våra demokratiska grundfundament. För om Googles ledning kan ta parti i valet i USA, vad hindrar dem från att göra det här?
Google själva menar dock att vi har annat att oroa oss för. I december erbjöd sökmotorns nyhetsflöde sina användare ytterligare en toppnyhet från Washington Post. Artikeln beskriver internets sociala medier och bloggar som miljontals irrationella människor som sprider lögner, sår tvivel och uppviglar till våld.
Rubriken som hundratals miljoner Googleanvändare får i sina datorer och telefoner bär den konkreta uppmaningen: ”Strunta i storebror, var rädd för lillebror”.
