Makten vek ner sig
Carsten Palmær om när ”Röde Frans” ledde Västerviks arbetare i en storstrejk i dag för hundra år sedan
Aftonbladet Kultur kommer under året att uppmärksamma de dramatiska händelserna 1917. Syftet är att vidga diskussionen om bakgrunden till det demokratiska genombrottet.
I dag: Hungerupproret i Västervik.
Furst Bismarck hade en nykter syn på politikens möjligheter att förändra världen: ”Statsmannens uppgift är att lyssna efter fotstegen när Gud marscherar förbi, hoppa upp och försöka hugga Honom i rockskörten.”
Det var vad ”Röde Frans” Gustafsson, en 33-årig arbetare på AB Slipmaterial i Västervik försökte göra i april 1917. Även om han inte trodde på Gud utan på Direkt Aktion.
Lördagen den 14 april hade arbetarna på Flinks stenhuggeri lagt ner arbetet och marscherat i samlad tropp uppför Bredgatan till Båtsmansgatan 26, där fördelningsnämnden höll hus. På vägen anslöt en del byggnadsarbetare.
Stenhuggarna ville tala allvar med de myndigheter som var ansvariga för matransoneringen. Tilldelningen av mjöl och gryn var nere i 200 gram per person och dag. Manliga arbetare kunde få 50 gram extra via så kallade påbrödskort. Det var inte mycket för folk med tungt kroppsarbete.
För att understryka frågans allvar hotade arbetarna med att kasta ut fördelningsnämndens ordförande genom fönstret om han inte lovade att tillgodose kraven. Sedan gick de tillbaka till jobbet.
Argumentationen tycks ha gjort intryck. Redan på söndagen bröt fördelningsnämnden sabbaten och begärde hjälp från stadsfullmäktige för att lindra nöden.
På måndagen den 16 april klockan tolv gick stadens alla arbetare i strejk och marscherade från Tannin, tändsticksfabrikerna, AB Slipmaterial och de andra industrierna in mot centrum.
En grupp arbetare gick till Holländska Kvarn för att inspektera Västerviks vanskötta mjölförråd. Andra besökte brödbyrån och mejeriet. En deputation förhandlade med borgmästare Rune i rådhuset medan Frans Gustafsson höll tal från en låda på Stora torget utanför.
Några större oroligheter blev det inte. Några ynglingar kastade strömming på fiskhandlare Edlund i saluhallen. Andra tillgrep bröd i Reuterdahls bageri nära Stortorget, nuvarande Espresso House. Vid ett möte på måndagskvällen i Augustenburg – numera hamburgerrestaurangen Corner – valdes en femmannakommitté och antogs en resolution vars krav skulle eka genom alla Sveriges industristäder de närmaste veckorna.
I Västerviksresolutionen ställdes omväxlande stora och små krav, till exempel att gryn skulle undantas från brödransoneringen, åtta timmars arbetsdag, lönerna upp på samma nivå som före kriget. Ett krav lyser med sin frånvaro: i resolutionen står det inte ett ord om allmän rösträtt.
Faktum är att många av dem som genom att skrämma slag på borgarklassen såg till att vi fick allmän rösträtt i Sverige inte var det minsta intresserade av frågan. Syndikalister som Frans Gustafsson såg rösträtten som ”parlamentariskt tingeltangel”.
Redan på måndagskvällen kunde femmannakommittén rapportera att mejeriet sänkt mjölkpriset med tre öre litern. Under de närmaste dagarna gick stadens myndigheter med på att upplåta stadens mark gratis till potatisodling och inköpa sättpotatis.
Inte nog med det: Fiskhandlarna lät arbetarnas representanter kontrollera bokföringen för att se till att vinsten på sill inte översteg tio öre per kilo. Konditor Reuterdahl sänkte priset på småbröd från tre till två öre och en kopp kaffe kostade tjugofem öre i stället för trettio.
Både dåtidens journalister och senare tiders historiker har ansträngt sig att tona ner det som hände i Sverige under de närmaste veckorna. Det var ”revolution på svenska” – för det bröd och den potatis som man beslagtog betalade man kontant. Polisen var maktlös eller, som i Västervik, tillsagd att gå hem och lägga sig.
Det här mönstret går igen under de kommande veckornas demonstrationer: Staten och kapitalet tycks ha lärt sig av den ryska februarirevolutionen hur illa det kan gå om man skickar polis och militär mot folkmassorna. Makthavarna vek helt enkelt ner sig. För tillfället.
Liberala Dagens Nyheter rapporterar från demonstrationerna med ett ansträngt gemyt, noga med att göra skillnad på å ena sidan ”sansade arbetare” och å andra sidan ”ligister, fabriksflickor och syndikalister”.
Redan på samma möte som Västerviksresolutionen antogs hade den proletära enigheten spruckit. Frans Gustafsson och syndikalisterna ville att strejken skulle fortsätta och växa till en generalstrejk som skulle lamslå hela det gamla landet och föra arbetarklassen till makten.
Men Metallavdelningen hade redan hunnit diskutera fortsatt strejk och beslutat gå tillbaka till arbetet följande dag. I LO levde sammanbrottet efter storstrejken 1909 i färskt minne: av 225 byggnadsträarbetare i Västervik fanns 40 kvar i fackföreningen efter storstrejkens slut.
I november 1918 kom revolutionen till Tyskland och då genomfördes de stora reformerna i Sverige i största hast: allmän rösträtt för män och kvinnor och något senare åtta timmars arbetsdag.
Då var Frans Gustafsson borta. Han dog i lunginflammation i september 1918. Någon generalstrejk blev det aldrig.
I stället fick han pruta på matpriser och förhandla med skohandlare om rabatt för mindre bemedlade; ”ett otacksamt arbete som beredde honom blott ledsamheter” står det i dödsrunan i tidningen Syndikalisten.
