Svensk film måste våga mycket mer
Det är dags att stoppa talangflykten till streamingväldets miniserier
En av årets mer minnesvärda scener i svenskt drama sker tidigt i SVT-serien Amningsrummet av Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Det är också en av de mest osannolika.
Ett yngre par som gjort en präktig resa från förorten till innerstan och nyligen fått sitt första barn, promenerar ut från Grand i Stockholm, efter att ha sett Bo Widerbergs vackra kärlekstragedi Elvira Madigan från 1967. I biosalongen verkade pojkvännen närmast chockad av kraften i lindanserskan Madigans och löjtnanten Sparres amour fou; medan flickvännen var mer upptagen av sin partners reaktion – och av den avgrund hela upplevelsen gett upphov till.
”Det är ju svårt att vara sådär kära som de är i filmer”, säger hon hemma i den svalt inredda lägenheten. Efter att ha bevittnat denna kärlek på liv och död mellan Thommy Berggren och Pia Degermark, en milstolpe i svensk film, vill hon bryta upp från relationen.
Bo Widerberg blev själv den främsta representanten för den vision han eftersökte i svensk film i början av 60-talet, ett slags ”miljötillvänd film” som i stället för att ”ta till schablonen” fick leva genom egna stilgrepp. Widerberg, trött på all ”humörlös” SF-film, frågade sig: ”varför [ges] det inte oftare tillfällen för svenska filmskapare att göra filmer efter eget huvud”.
Genom åren har många återkommit till denna vision, eller brist på vision, Stefan Jarl med flera. Men av dagens svenska filmarbetare tycks få intresserade av att utforska den.
Är det här bilden av svensk filmtalang? Är det till detta kvalitetsmiljoner ska gå?
Den alltför ojämna Amningsrummet har nyligen premiärvisats som en del av Filminstitutets och SVT:s utbyggda Moving Sweden-etikett, en talangsatsning som syftar till att ge mindre etablerade regissörer chansen i längre format.
Där återfinns också landsbygdsdramat Inland – svensk paradgren – och skräckfilmen Andra sidan, desto mer ovanlig genrefilm. Det är en trio projekt som reser frågor om vart svensk film är på väg.
Inland, till föga värde pimpad med några av landets bättre skådespelare (Eva Melander, Ann Petrén, Albin Grenholm), prickar noga av kontraster mellan stad och land, och hur man nydumpad finner sig i glesbygden utan vänner och körkort, men filmen saknar såväl dramatisk nerv som eget temperament.
Att den likaså andefattiga Andra sidan haft en förhållandevis stor biopublik beror på att den är stöpt i den mest primitiva genreformen. En häftig kamerarörelse här, något kraftigt på ljudspåret där – men absolut inget som känns genomlevt eller förankrat i berättelsen.
Är det här bilden av svensk filmtalang? Är det till detta kvalitetsmiljoner ska gå?
Nyligen har några av landets framstående regissörer debuterat i tv, Peter Grönlund med Fredrik Backman-adaptionen Björnstad på HBO, Lisa Langseth med sin originalförfattade dramakomedi Kärlek & anarki på Netflix, båda till stort kritikerberöm. Detsamma gäller för Mikael Marcimains Jakten på en mördare, SVT-serie om Helénmordet, en av få dramaproduktioner som känns public service värdig.
Detta speglar förstås utvecklingen under en längre tid. Streamingväldet med miniserien i täten flyttar fram sina positioner och talangen följer efter. Biogåendet ligger förvisso tämligen intakt världen över, däremot tappar kvalitetsfilmen stadigt till den rena popcornfilmen på en alltmer ensidig marknad.
Stjärnregissören David Fincher talade häromdagen om ett Hollywood-landskap med blott två säsonger: ”spandex summer" och "affliction winter” – alltså Marvel och annan franchise på sommaren och mer allvarstyngd Oscar-film mot vintern till.
Själv har regissören kunnat dra nytta av Netflix-serierna House of cards och Mindhunter och har nu premiär med sin senaste långfilm, den svartvita filmen Mank, direkt i streamingjättens tjänst.
Den sofistikerade publiken nöjer sig generellt med innehållet i skärmen hemmavid, där habila serier inte sällan dubbas till storverk. Finns det då en plan för hur filmtalangen inte ska försvinna till tv för gott? Har vi i Sverige en filmpolitik som är rustad för att anta utmaningarna som detta uppluckrade dramatiska klimat innebär – och som pandemin ställer på sin spets?
Om den svenska filmen ska fortsätta få det statliga bidrag den är helt beroende av, kan inte målbilden bli ännu bredare
Knappast. Det är som med public service, i stället för att satsa på det specifika har man försökt ta upp kampen med marknaden, som är helt färgad av den amerikanska smaken – när redan så mycket skattepengar försvinner in i kommersiellt utsiktslösa projekt.
Filminstitutet måste se över grunderna för och koncentrera filmstödet. Om den svenska filmen ska fortsätta få det statliga bidrag den är helt beroende av, kan inte målbilden bli ännu bredare. Man måste försöka skilja på kommersiell film med och utan kvaliteter. Fler filmer borde kunna finansieras av streamingtjänsterna. Snarare är det i nischen, att uppmuntra det avvikande, som svensk film bör återfinna sig själv.
Hela det offentliga filmsamtalet måste vitaliseras. En mer varierande bioflora måste stimuleras. Stöden måste öka till de biografer som vägrar visa Tenet och senaste Bond – om det ens finns några sådana kvar efter pandemin vill säga – liksom till filmfestivaler som drivs av idén att visa utmanande film från världens alla hörn.
Cinemateket måste utöka sin verksamhet i enlighet med tidigare standard, och medan man tar upp diskussionen om det osunda bioklimatet bör Filminstitutet överväga egna biografsatsningar, så att den subventionerade filmen åtminstone får ett par rum att visas i.
Mångfald – som i den egna blicken och det fria uttrycket – uppstår inte genom trubbig instrumentalisering och temasatsningar i tiden. Vi vill ha kreatörer som vågar vara personliga och politiska på riktigt, ”i stället för filmer som försöker fånga en publik utifrån filmbolagsstyrelsemedlemmarnas föreställningar om dess önskningar”, för att citera Widerberg igen.
Widerberg efterlyste bättre film men han betraktade inte ”publiken som en deg att knåda, utan som människor att förelägga ett alternativ, att öppna ett samtal med”. Det är knappast en anspråkslös ambition, år 2020, men det är en ambition som kommer att krävas.
