Snart kan Kristersson vara ersatt av Bali
Nya högervågen är inte konservatism – det är revolution
Det har gått tolv år sedan jag spräckte Alliansen och bäddade för 2018 års regering. Kanske röjde jag i samma veva vägen för Sverigedemokraternas resa till 17,5 procent, men det vill jag låta vara osagt.
Det var aldrig min avsikt. När jag ser tillbaka var det enda jag egentligen ville att också Göran Persson skulle ha fått plats i Maud Olofssons badtunna.
Varifrån då denna historieskrivning? Jo, när jag satte mig att skriva detta gick jag till läggen för att se hur den svenska konservatism som nu sägs vara inne växte fram. Vad jag fann var en stort uppslagen artikel i Expressen av Karin Eriksson och David Baas: ”Sätt startpunkten till sommaren 2008, när den konservative debattören Roland Poirier Martinsson återvände till Sverige efter ett antal år i USA”, en hemkomst som sådde ”fröet till … en ny konservativ rörelse i Sverige”.
Kanske borde jag ha stannat i Texas.
Nåja, historien kan skrivas på mer än ett sätt. Jag vill inte ta något ifrån David Baas och Karin Eriksson (nu på DN som en av landets bästa politiska journalister), men själv skulle jag snarare peka på socialdemokratins avideologisering och Nya Moderaternas pragmatism. Med retorik och politik röjde de fält i det politiska landskapet för en ”konservatism”, som lockade både gamla moderater och LO-medlemmar. Eftersom varje kraft möts av en motkraft radikaliserades vänstern och såg möjligheten till faktiskt politiskt inflytande.
Politisk polarisering. I mitten förlamning. En ny konservativ rörelse. En hungrig vänster med maktanspråk.
Men skyll inte på mig.
För egen räkning började det på 1980-talet. Jag inspirerades av de gamla trotskister – med Irving Kristol som gudfader – som ”rånats av verkligheten” och formulerat det som kom att kallas nykonservatism. När jag på 1990-talet i rikspressen började grubbla över kultur och samhälle kallade jag mig för konservativ, eftersom jag var det. Ingen annan kallade sig konservativ. Alla var emot mig. Det var mycket behagligt.
Så fortsatte det. Varje gång amerikansk höger skulle kommenteras ringde Studio Ett. Innan sändning alltid samma fråga: ”Vad ska vi kalla dig?” Och jag gav alltid samma svar: ”Vad som helst utom debattör, nämn inte Timbro, och jag är inte republikan.”
Men republikanerna är väl konservativa? Ibland, visst, men problemet är att man ofta sätter likhetstecken mellan partiet och konservatism. Kravet blir då inte att uppbära vissa idéer, utan att ansluta sig till ett knippe konkreta ståndpunkter. Pressen prickar av parlamentarikers avlagda röster och rankar dem på en skala. Vem är mest konservativ? Vem är mest liberal? – som om det vore en längdhoppstävling.
Allvarligt talat, om Mike Tyson ställer upp i demokraternas primärval, då är utgången oviss.
Just i USA borde det inte ha blivit så. Halvseklet efter andra världskriget var idé-utvecklingen inom både den konservativa och den liberala rörelsen i landet en höjdpunkt i den politiska filosofins historia. I partierna gjorde den dock endast sporadiska avtryck. Tydligast märktes den under Barry Goldwater, Ronald Reagan och senare George W Bush, då nykonservatismens inflytande var påtagligt. Den senare vävde samman en stark tro på folklig populism med idén om politiken som balanserande kraft.
Men väven rämnade. Hänförelsen övermannade politiken. Först utsågs Sarah Palin till republikanernas vice president-kandidat, därefter till partiets informella ledare. Sedan kördes det demokratiska partiets ledning över av medlemmarna, som placerade Barack Obama i Vita huset. Åtta år senare gick det käpprätt åt helvete när samma sak hände inom det republikanska partiet. Resultatet blev Obamas raka motsats: president Donald Trump.
I dag är partiernas framtid extremt osäker, men sannolikt kommer de att tappa allt mer inflytande över sina kandidater. Allvarligt talat, om Mike Tyson ställer upp i demokraternas primärval, då är utgången oviss.
Så hur är detta relevant för den konservatism som nu är inne i Sverige?
Först en observation: konservatism kan närmast per definition inte vara ”inne”. Tvärtom, den är en motrörelse till det begreppet. Att självutnämnda konservativa tycker sig rida på en brusande våg är därför i sig ett tecken på bristande självinsikt.
Ett verkligare problem är den tydliga tendensen inom Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna att mana fram de kulturkonflikter som varit så framgångsrika för vänstern och högern i USA, när det gällt att mobilisera väljarbas och tvinga obeslutsamma att välja sida. Strategin handlar inte ett dugg om politik, utan om att finna slogans och väcka harm.
Sådan är inte konservatismen. Den eftersträvar kontroll och kompromisser för att undvika tvära kast. Kulturkrig leder tvärtom till folkligt uppror på partiers bekostnad, det är bränslet om syftet är att vinna val. Tro inte att det handlar om en kulturdebatt inom den intellektuella sfären. Tvärtom, sådant hånas. Det handlar om att driva fram känslor som splittrar familjer och placerar politiska gäng på gatorna för att krossa skyltfönster.
Case in point: Det finns verkliga och viktiga och akuta problem i USA som gäller de svartas historia och dagens situation, men är det verkligen någon som på allvar anser att Black lives matter handlar om politik? Och då kan det också vara värt att begrunda om det finns sociala spänningar i Sverige som kan leda till något liknande. Var skulle Göteborgs-kravallerna ha slutat i dag? Hur skulle partierna ha utnyttjat dem?
På samma sätt är den trendiga konservativa rörelsen volatil och radikal. Ändra allt här och nu med alla tänkbara medel! Men detta är inte konservatism. Det är revolution. Jag föredrog när Fredrik Reinfeldt försvarade arbetsrätten, men med mindre förändringar. När Göran Persson lät friskolorna vara i fred, men med vissa förbehåll.
I dag styrs det ledande partiet inom ”det konservativa blocket” av Ulf Kristersson. Det är en trygghetsfaktor, liksom president George W Bush var en trygghetsfaktor. Kristersson vet, precis som Stefan Löfven, att parlamentarisk demokrati förutsätter starka partier. Båda vet att politiska beslut måste vara grundade i kunskap som kräver hårt arbete. Och de inser vikten av valberedningar.
Men sådant är numera strunt – till och med att förakta – för de amerikanska partiernas antipolitiska aktivister.
Om strategin är att liera sig med Sverigedemokraternas tepartyrörelse och de kulturkrigiska kristdemokraterna, då ger man sig ut på ett farligt vågspel.
Detta är verkligen något för Ulf Kristersson att tänka på länge och djupt. När tepartyrörelsen i USA växte fram i början av 2000-talet såg det republikanska partiet ett folkligt stöd för det egna partiet. Misstaget var att tro att man kunde kontrollera den icke-politiska populismen. Att inte förutse hur rörelsen skulle invadera partiet. Nu är det demokratiska partiets antipolitiska aktivister i färd att upprepa samma fientliga övertagande av sitt parti.
Det är tragiskt ironiskt. Om det är något man borde förvänta sig av ett konservativt parti är det just att aldrig underskatta oförutsedda konsekvenser. Det borde ha suttit i ryggmärgen att dämpa revolutionen. Att John McCain eldade på genom att utse Palin till sin partner ångrade han resten av sitt liv.
Minns då att John McCain var den kanske mest anständige politikern i USA. Anständighet präglar också Ulf Kristersson, men risken är att han upprepar McCains misstag. Om strategin är att liera sig med Sverigedemokraternas tepartyrörelse och de kulturkrigiska kristdemokraterna, då ger man sig ut på ett farligt vågspel. Det kan sluta med att partiet vinner 2022 för att sedan hållas gisslan inför valet 2026, ett maktlöst parti med formell makt, där kraften ligger hos medlemmar som på en sekund byter ut Kristersson mot Hanif Bali om de inte får som de vill – omedelbart.
Och varje kraft möter en lika stark motkraft. Vänstern kommer inte att svara med att diskutera principer och snickra på långsamma reformer.
Härmed ställer jag därför ett ultimatum till den nya, trendiga, konservativa rörelse som jag inte vill förknippas med: antingen slutar ni att kalla er konservativa eller så gör jag det.
Om hotet inte biter återstår en fråga för mig själv. Nästa gång de frågar mig inför sändning vad de ska kalla mig, vad svarar jag? Nostalgisk sengångare?
Förhoppningsvis kan det vara början på en ny rörelse och en ny artikel av Karin -Eriksson.