Ingen frågar längre vad Säpo sysslar med

Ekots journalistik om LSU är angelägen – men sakfrågan har nu försvunnit

Mats Svegfors försvarar Ekots omdebatterade rapportering

Ekoredaktionen sände hösten 2019 inslag om lagen om särskild utlänningskontroll (LSU). Regeringen skulle fatta beslut om utvisning av sex personer för att de utgjorde hot mot rikets säkerhet.

En ekoreporter granskade särskilt fallet Raad Al-Duhan. Reportern kunde berätta att Migrationsöverdomstolen satte frågetecken för Säpos utredning. Likväl fattade regeringen beslut om utvisning.

Granskningen var mycket besvärande för Säpo. Och den blev besvärande för regeringen som riskerade att tvingas ”frikänna” en islamist med bakgrund i Gävlemoskén. Så regeringen gjorde inte det. När det gäller muslimer är det alltid säkrare att fälla än att fria.

Jag har varit chef i medieföretag under stora delar av mitt liv. Jag har lyssnat igenom den absoluta merparten av ekoinslagen från hösten 2019. Det är alldeles utomordentlig journalistik, dessutom mycket angelägen sådan.

”Terroristbestämmelserna” från 1970-talet, som numera återfinns i LSU, är fortfarande djupt problematiska från rättsstatlig utgångspunkt. Få saker är mer angelägna att granska journalistiskt än tillämpningen av dessa bestämmelser.

För några veckor sedan väcktes historien till liv, men i en helt ny skepnad. Nu handlade det om reportern och ekoredaktionen.

”Imperiet” slog tillbaka. Säpo bevakar de personer som skulle ha utvisats men som inte kunde utvisas. Säpo hade kunnat konstatera att Raad Al-Duhan utvecklat personliga band till ekoreportern. Touché! Nu gick det att ta heder och ära av en besvärlig reporter och inte minst viktigt: delegitimera de säpokritiska inslagen i Sveriges Radio.

Och aktionen blev mycket lyckosam. Jag har mött många omdömesgilla personer. Ingen frågar: vad sysslas Säpo med? Alla frågar i stället: vad sysslar Sveriges Radio med?

Den riktigt stora framgången i kampanjen mot Sveriges Radio nåddes i söndags: DN:s chefredaktör skrev under rubriken ”De djupa hemligheterna på SR”. En lång text, byggd på det som Erling Bjurström kallar ”illviljans hermeneutik”, gjorde klart att Sveriges Radio i grunden borde misstros. Höga chefer har andra lojaliteter än de publicistiska. Inget i Peter Wolodarskis artikel handlade om LSU och journalistiken om LSU. Allt utgjordes av misstänkliggöranden, detta efter ett helt obegripligt resonemang som, tror jag, gick ut på att Sveriges Radio skulle gå Säpos ärenden. Rubriken var helt utan täckning i texten.

Jag vet inte hur nätverket ser ut, vad som är Säpo, vad som är enskilda poliser, vad som är journalistiska ordningsmän, vad som är entreprenörer i säkerhetsbranschen som utnyttjar varje möjighet att leda nyhetsströmmarna så att de ger fart åt egna kvarnhjulet, senast Patrik Oksanens lika intressanta som irrelevanta artikel i SvD (enligt Oksanen borde reportern inte ens talat med den person som hon rapporterade om!?). Framför allt kan jag inte överskåda vad nätets hela trollvärld betyder i sammanhanget. Och jag säger inte att allt hänger ihop på ett samordnat sätt. Men det finns något slags logik. Den är intressant och viktig att förstå.

Jag tror att en viktig komponent är det som skulle kunna kallas navalnyjlogiken. Angrepp sker alltid i marginalen. Det är lättare så. Navalnyj sitter inte i fängelse formellt därför att han utmanat Putin utan därför att han har begått något slags ordningsbrott.

Det ständiga småborgerliga moraliserandet, som sker i marginalen och som får ersätta kritik i sak, håller på att pervertera och därmed förstöra vår demokratiska offentlighet, i politiken och i journalistiken. Wolodarskis obegripliga söndagstext fullföljdes av en stort uppslagen Peeping Tom-text på nyhetsplats i DN som redovisade att Al-Duhans bil nattetid stått parkerad i närheten av reporterns bostad, men detta nästan tre månader efter att hennes viktiga inslag hade sänts i radio. Jag begriper inte vad som var visat med det. Likväl fick det dominera DN:s förstasida.

Varför sätts illviljan i system? Jag insinuerar inte något visst svar. Jag bara begriper det inte.

Mats Svegfors är tidigare bland annat chefredaktör för Svenska Dagbladet och VD för Sveriges Radio

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.