Hur kan ni tro att högern har svaren för framtidens vänster?
Jag förbannar dem som vänder arbetarklassen ryggen när ”gubbarna på golvet” inte bara representeras av deras vita fäder
Det finns en liten klubb dit den politiskt korrekta medelklassen går varje vecka för att stöta och blöta värderingsfrågor.
Den är trång och jävlig och tar inte upp något av det som egentligen borde diskuteras.
Klubben heter, enligt flera utsagor under det gångna året, ”vänstern”.
I alla fall enligt avhopparna, som vittnar om taskiga och trångsynta medlemmar. Det enda som kvarstår att göra, låter föredettingarna oss veta, är att byta ideologisk tillhörighet.
De som i sin medelålder vaknar upp och känner sig främmande inför den rörelse som de tidigare sett som sin egen, brukar benämna den med ungefär samma ord: politiskt korrekt, identitetspolitisk i stället för klassmedvetenheten.
De senaste utspelen mot vänstern har väckt den björn som aldrig riktigt gått och lagt sig sedan debatten om identitetspolitik briserade 2014
En av de senaste att lämna in sin medlemsbricka var Stina Oscarson som, efter att ha träffat en präst och intervjuat honom om hans arbete med hemlösa personer, skriver i SvD att hon inte tror att vänstern kan lösa problemen med ekonomisk utsatthet. I slutet av förra året var det Nina Lekander, före detta syndikalist, som proklamerade att hon var besviken på vänstern, eftersom ”man verkar inte förstå sig på den arbetarklass man säger sig representera längre”. Poddaren Sigge Eklund konstaterar kort och gott att han ”hatar den svenska vänstern passionerat”, eftersom de är ”ointresserade av det som förenar”.
De senaste utspelen mot vänstern har väckt den björn som aldrig riktigt gått och lagt sig sedan debatten om identitetspolitik briserade 2014, med dåvarande chefen för Aftonbladet kultur Åsa Linderborgs text Det ska fan vara politiskt korrekt. Oavsett hur långt bort ifrån vänsterpolitik dessa medieprofiler sökt sig verkar de samstämmiga i sin bild av vänsterns problem. Den har ingen kontakt med ”gubbarna på golvet” utan består av verklighetsfrånvända aktivister som vill avplattformera alla som säger det minsta fel.
Men vad bottnar denna anklagelseakt i?
När Donald Trump utsågs till det amerikanska valets vinnare 2016 benämnde han sig själv som de politiskt inkorrektas president. Samma år gjorde forskaren Moira Weigel en ambitiös genomgång av hur politisk korrekthet använts i offentligheten.
Det hon fann var inte, som dessa vänsterns avhoppare tycks mena, ett gäng censureringskåta språkpoliser som förstör vänsterns projekt. I stället belyser Weigel en republikansk tradition; där de redan under 90-talet börjat producera böcker och artiklar med anklagelser om politisk korrekthet, då främst riktade mot svarta studenter som ifrågasatte rasism på universiteten.
På så sätt lyckades republikanerna slå in en kil hos sina ideologiska motståndare – som beskylldes för att politisera platser som skulle vara fria från politik – medan de själva framstod som en apolitisk auktoritet. I Sverige fick politisk korrekthet som begrepp inte något större fäste i medier under det tidiga 90-talet, med några undantag. I en enkät från 1994 frågar Aftonbladet några profiler om nyordet: Vad är ”politiskt korrekt”? ”Begreppet myntades av vita, heterosexuella högermän”, svarade tidigare nämnda Nina Lekander då.
Det börjar nu pratas om ett kulturkrig, där progressiva och konservativa värden krockar
Under 10-talet ritas den politiska kartan om. Högern, och deras ytterlighet
i form av fascistiska partier, skördar framgångar i västvärlden. Sverigedemokraterna växte på hemmaplan, islamofoba partier fick maktpositioner över hela Europa samtidigt som USA utnämnde Trump till president och Brasilien röstade fram Bolsonaro.
Och nu är det inte bara politikens innehåll som förändras, utan också hur de ideologiska konflikterna i fortsättningen kommer att benämnas. Det börjar nu pratas om ett kulturkrig, där progressiva och konservativa värden krockar. Det uppfinns nya politiska skalor, som GAL/TAN-skalan, för att förklara vad de politiskt korrekta egentligen tycker. Den klassiska höger/vänster-skalan tycktes plötsligt upplöst. Vilket också fått flera följder.
Den materiella konsekvensen under det senaste decenniet är en aggressiv klasspolitik som förs specifikt mot vissa grupper – där rättigheter och välfärdsfunktioner dras in i högre grad för exempelvis nyanlända flyktingar i Sverige, eller mexikaner i USA. Samtidigt blir det allt svårare för vänstern att benämna detta. Genom att högern reducerat antirasism, klimatet eller hbtqi-rättigheter till enbart värderingsfrågor, fluffiga inslag som är frikopplade från den karga verkligheten, blir verkligheten plötsligt en plats där bara vissa människor ingår och räknas som politiska subjekt.
Det är därför märkligt hur tongivande vänsterskribenter hemfaller till denna problemformulering – och hellre ifrågasätter antirasisterna än kapitalisterna. Så låter det till exempel när Göran Greider i DN säger att han vill prata med chefredaktören för Sverigedemokraternas tidning Samtiden för att förstå högerpopulismen. Samtidigt anklagar han DN för att skriva för mycket om antirasism och feminism. Det var också med Sverigedemokraterna som ledstjärna som författaren och debattören Daniel Suhonen för ett par år sedan menade att vänstern skulle lära sig om folkrörelser.
Det är häpnadsväckande att tro att svaret på framtidens vänsterrörelse hittas hos högern. Inte bara för att de är ideologiska motpoler, utan också för att det är en tondöv materialistisk hållning. Högern har de ekonomiska resurserna som vänstern inte har. De är ju den ägande klassen, stupid!
Den globala klimatrörelsen har krävt ett annat ekonomiskt system
Ändå tycks allt fler tro att högerväljarna är det politiska subjekt som kan dechiffrera sanningen om arbetarklassen i dag – i stället för de radikala proteströrelser som faktiskt kämpar för ett annat ekonomiskt system.
För när Nina Lekander sökte sig till Bulletin, Stina Oscarson samtalade med högerns representanter och Göran Greider började snegla på Sverigedemokraternas mediestrategi fanns andra som gjorde upp med den rådande ordningen på riktigt. Den globala klimatrörelsen har krävt ett annat ekonomiskt system. Abortrörelsen i Polen har inte bara poängterat att lagen behöver ändras, utan också understrukit vikten av tillgänglig vård och en annan klasspolitik.
Och genom Black lives matter-protesterna har aktivister synat och ifrågasatt hur samhällets resurser fördelas. De har krävt ett avskaffande av den repressiva polismakten till förmån för bättre skolor, en bostadspolitik som inte tvingar ut människor på gatan och en jämlik vård.
Det här samma rörelser som avfärdas som ”woke”, gnälliga åsiktspoliser som mest bryr sig om olika ord. Självklart finns det polisiära tendenser också hos vänstern – något som den amerikanska skribenten Freddie deBoer pekar på i sin essä Planet of the cops. De konservativa har alltid varit poliser, bokstavligen, skriver han, men i dag återfinns poliserna i alla rörelser.
Och Freddie deBoer skriver om tidigare, queera vänsterrörelser: ”De var inte religiösa men de omfamnade den kristna förlåtelsen mer än några andra jag känner. De flesta av dem är döda nu, av aids eller cancer eller droger eller bara från att ha levt sitt liv. Jag saknar dem så jävla mycket. Jag saknar när vi var de coola, de obevekliga, de som var principfasta utan att döma”.
Det går att oroa sig för minipoliserna utan att glömma vem som förblir sheriffernas chef. Den som inte virrat bort sig i de nya titlarnas dal, som vägrat se sig själv som soldat i ett kulturkrig, förstår att den här polisiära tendensen härleds till de politiska framgångarna hos en repressiv och auktoritär höger. För det var ju inte queerrörelsen eller antirasisterna som skapade reprimanderna, utsåg brottslingarna och förlängde deras straff. Det tycks Greider & co ha glömt.
Jag förbannar dem som ser politisk korrekthet som ett större problem än utförsäkringar, privatiserad välfärd och stängda gränser
Eller så talar dessa vänsterns avhoppare bara som människor alltid har gjort, när de bytt klasstillhörighet och inte längre har någonting att förlora på klasskampens undergång. Så talar den som har möjlighet att leva vidare på ungefär samma sätt oavsett politiskt styre, som ser skillnaden mellan höger och vänster som en värderingsfråga snarare än en fråga om ifall ens barn kommer få sämre skola, om man kommer att bli mätt eller har möjlighet att säga ifrån på sitt arbete ifall lönen inte betalas ut.
Så talar den som betraktar politik som en företagsmässa, där valet i slutändan faller på den med fräckast gratisprylar – som om politik någonsin handlat om vem som är snällast eller vilket gäng man trivs bäst i. Jag förbannar dem.
Jag förbannar dem som vänder arbetarklassen ryggen när ”gubbarna på golvet” inte enbart representeras av deras vita fäder. Jag förbannar dem som hummar med i högerns verklighetsbeskrivning. Jag förbannar dem som ser politisk korrekthet som ett större problem än utförsäkringar, privatiserad välfärd och stängda gränser. Jag förbannar det privilegierade skikt som ber om andrum när arbetarklassen ber om medborgarskap, när de ställer sig upp och kräver vad arbetarklassen alltid har krävt; resurser, politiskt inflytande, ett samhälle som inte byggs för överklassen och deras ättlingar.
