Även en bok om en död mamma måste få läsas politiskt

Mattias Svenssons attack på politiken i ”Fjärilsvägen” är ett angrepp som visar boken respekt

Av: Eric Rosén

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Patrik Lundbergs ”Fjärilsvägen” har mötts av politisk kritik av Mattias Svensson i ”Arbetet”. Eric Rosén bejakar en begynnande debatt.
Foto: stefan tell / MIKAEL GUSTAVSEN / ROBERT GABRIELSSON
Patrik Lundbergs ”Fjärilsvägen” har mötts av politisk kritik av Mattias Svensson i ”Arbetet”. Eric Rosén bejakar en begynnande debatt.

”Ska vi tävla i oförrätter vi tar så djupt personligt att minsta fråga eller invändning blir en kränkning och jaga varsin illusion om en ofrånkomligt förlorad värld?” Så skriver Mattias Svensson i sin recension av Patrik Lundbergs självbiografiska Fjärilsvägen i tidningen Arbetet.

När jag läste artikeln brände det till i mig. Som läsare av kritik förstår jag att Svensson skrivit en nära nog förbjuden recension, där han i första hand plockar ut politiken i Fjärilsvägen och börjar argumentera emot den. Så gör man förbanne mig inte. Eller: vi är i alla fall inte vana vid att recensionerna ser ut så. Särskilt inte när det gäller den litteratur som är rörande och personlig – Lundbergs bok är skriven i sorgen efter en död mamma.


Som författare till en självbiografisk bok (Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort, 2019), kände jag dock plötsligt avundsjuka. Min bok fick ett finare mottagande än jag hade vågat drömma om, jag vill inte invända mot en enda rad i någon av recensionerna. Men jag skriver om klass, missbruk, kriminalvård och sociala problem – ämnen som obönhörligen påverkas av politiken. Och eftersom vi inte är på väg att lösa något enda av de problem jag berör hade det varit befriande om någon sa emot, sköt ner min problembeskrivning.

Det kan inte vara så att alla håller med om att självbiografiska böcker av den typ jag skrivit är viktiga och starka. Någon måste tycka att det politiska budskapet leder åt helvete fel. I kritiken lyser de perspektiven ofta med sin frånvaro.

Mattias Svenssons attack på politiken i Fjärilsvägen är ett angrepp som visar Patrik Lundbergs berättande respekt. Den lans Lundberg drar för sin mamma, för alla de ensamstående mammorna, är en samhällskritik värd att ta på största allvar. Svenssons politiska analys är fel, menar jag, och hans krav på att Lundberg ska presentera ett eget reformpaket är att gå vilse. Men hans polemik är kanske en av de största hedersbetygelser Fjärilsvägen kan få.


Patrik Lundberg är precis som jag klassresenär (i dag bor vi ett par hus ifrån varandra i de svindyra hyresrätter uppkomlingar utan kapital är hänvisade till när klassresan ska manifesteras materiellt). Ofta läses klassresenärens litteratur varsamt och ömt, med den största respekt. Det märks i texterna om hans, min och andras böcker med överlappande tematik eller innehåll.

Fint förstås. Men en fara med mottagandet, där författaren bjuds plats i kulturklassvärmen, är att klassresenären når nästa station, medan klassen står och stampar. Böckerna kan läsas som bevis på att ingenting behöver förändras, eftersom författaren fått privilegiet att formulera dem, haft möjlighet att ta sig bort (men aldrig hem).


I en kritik som tar strid mot boken, författaren eller politiken i boken, vitaliseras samtalet och öppnar för strid om de konflikter som kokar i klasslitteraturen. En önskan om ett mindre människofientligt samhälle är en radikal idé i dag. Men när Mattias Svensson kritiserar Fjärilsvägen finns en riktning. På väg bort från den kritikens kris som debatterats under sensommaren, in i ett levande samtal om litteraturens faktiska innehåll. In i en välbehövlig kollision.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.