Visst lever mode – men inte som klassmarkör

Samtiden är inte ful men den har slutat handla om överklassen

I skuggan av Lydia Sandgrens Samlade verk diskuteras modets vara. Philip Warkander – doktor i modevetenskap – har i två artiklar på sajten Bon tröttnat på samtidens påstått fula estetik. Ergo: mode är dött. Bara paltor återstår.

Som vittne kallar han Roland Barthes. Filosofens utsaga om att modetidningar är nödvändiga för att konstruera något ”mer” än kläder ska bekräfta att mediernas kris också innebär modets slut. Sviktande annonsmarknad tog alltså kål på vad kulturhistorikern Camille Paglia kallat 1900-talets stora konstform.

Så kan man skyla sin gäspning inför omvärlden. 10-talets modeintelligentia verkar skriva på Zolpidem – om de alls orkar jobba. Förmågan att föreställa sig en radikalt annorlunda morgondag tycks förlorad. Analysen lyder:

1) Det finns inga tuffa magasin längre.

2. Ingen vill bli stylist.

3) Tiktok är bajs.

4) Modeveckan är förresten inställd, eller om den nu var digital.

5) Dra sladden ur respiratorn!


I Sverige har svikande magasinläsare och branschorganisationen Swedish fashion associations marginalisering inneburit ett nödvändigt avsteg från den provinsiella narcissism och statusjakt som präglade det svenska så kallade modeundret. Äntligen går det att glädjas över ett plagg utan att behöva suga av någon lättstött hovnarr på pressavdelningen.

Samtidigt vittrar modevärldens globala kastsystem, kulturellt förkroppsligat av Vogues Anna Wintour. I stället för vit karriärplanering och farsans pengar får vi marijuana och nihilism. För första gången på länge växer en generation upp med sämre förutsättningar än sina föräldrar.

Ändå fortsätter branschens silverryggar att arrangera allt mer desillusionerade Elle-galor på lyxhotell. Det finns få skäl för en ung kreatör i vardande att anpassa sig efter den flockens hierarkier och spelregler. Om färre när stylistdrömmar har det troligen att göra med att bjudbärs sällan är ett accepterat betalmedel i verkligheten.


I den brytpunkten vill Philip Warkander höja ”det tidlösa hantverket” över mode. Den skiljelinjen har alltid varit överklassens metod för att särskilja sitt stilintresse från knasigt klädda utbölingar. Liksom i debatten om Lydia Sandgrens borgerliga identitetsroman förvandlas politiska behov till objektiv kvalitet. Men mode har inte tappat livet. Däremot statusen som klassmarkör.

Att Sveriges ledande tänkare inom estetik och skönhet året 2020 förordar handstickade skjortor från Italien eftersom de passar så fint i Humlegården innebär ett brott. Från parnassen hörs nu befriande klarspråk: Om mode inte längre handlar om oss – då behöver det inte existera alls.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.