Här har ni ert land, Sverigevänner

Susanna Alakoski: Allt var inte bättre förr

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2021-07-21 | Publicerad 2021-07-20

helskärm

Nä, ligisterna hade inte skjutvapen. På sjuttiotalet. Men kedjan kunde slås över ansiktet om du sa emot, eller kniven stickas i magen. Som på en av mina barndomsvänner. Som dog. Näsa på näsa knäcktes i bråk mellan raggare och hippies. Flickor kallades hora, våldtogs även då. På sjuttiotalet. Och pappor kunde slå mammor utan att riskera vare sig finka eller fotboja. Barn agades och man trodde på fullt allvar att det var farligt att kunna två språk.

Mammor sa: Gå inte ensam ut i natten.

Mammor drömde: Snart är det lagligt att göra abort.

Jag växte delvis upp med folk som suttit i finkan, och folk på väg in. Lekte hemma hos män som senare dömdes för pedofili. Porrtidningarna drällde. Uppvuxen med stöldgods som jag också är, minns jag även villainbrotten som vardagsmat. Gäng fanns det gott om, i städer och kranskommuner. De träffades inte och drack en kopp kaffe på lördagskvällarna. I skolans värld rådde tystnad när läraren la händerna på tjejernas höfter. Och visst dog folk på sjukhus och i vårdköer.

Vårt fosterland behöver hjärnor som reflekterar över tid & rum i stället för att rapa & repetera: Sju år av misslyckande.

Jag hör vårt land beskrivas i tungomål om misär. Det var så mycket bättre förr. Ord som tondövhet & vanstyre skjuts ur strupen på riksdagsmannen, som vill att vi ska hedra de miljontals döda, som lämnat sina verk åt oss att förvalta. Missnöjesvulkanen vältrar sig gång efter annan i dy & dynga.

Cancersjuka dör.

Funktionsnedsatta utestängs från äldreboende.

Vi har inte råd att hämta ut våra mediciner.

Äldre lever i fattigdom.

Svårare att leva utanför städerna.

Alarmerande ohälsotal.

Segregationen växer.

Kriminella tar över.

Sverige världsbäst på våldtäkter.

Sverige fostrar IS-mördare.

Den ständigt missbelåtne kallar sig Sverigevän, men en sann sådan säger rara ord om sitt lands historia. Sätter ord på vårt unikt framgångsrika politiska förflutna.

Sverigevännen påminner oss om nya operationstekniker för prostatacancer, benproteser och äldre hjärtpatienter. Om hur fattiga förr togs in på hospitalen för att dö, eftersom det varken fanns läkare eller medikamenter. Och det i tider när koleran härjade och inte en promille samordning till en nationell vaccineringsplan existerade.

helskärm

Sverigevännen påminner om hur grusvägar blivit asfalt. Hur skolmaten hamnade på bordet och varför den står kvar där. Påminner om elnätets historia. Om tiden då posten Stockholm-Torneå tog tre veckor.

Sverigevännen påminner om när HBTQ-personer slutade spärras in och varför. Om sinnessjukhusen, uppfostrings- och alkoholistanstalterna och om hur kidsen från påvra familjer tvingades fläta korgar för en tallrik gröt om dagen.

Sverigevännen påminner om backstugor & rasbiologin & kvinnomorden. Om kassaskåpssprängningar, kyrksilverstölder och de ligor som ständigt jagade rika människors smyckeskrin.

Hen påminner om unkna tider med dödsstraff, kroppsstraff, skamstraff och en prekär sedlighetsbrottslagstiftning, om hur politiken på område efter område gjort sitt genuina jobb. Om hur Sverige som stolt land först i världen fick en lag mot våldtäkt inom äktenskapet. Sverigevännen påminner också om sociala reformer som folkpensionen, som förvandlade tusentals fattighjon till värdiga medborgare.

I stället för att gnöla & gnälla berättar den sanna Sverigevännen för barnen hur mycket bättre det blivit jämfört med förr då folk arbetade 12–16 timmar på fabrikerna och ändå frös om fötterna. Berättar om den stridbara vägen till bättre arbetsförhållanden och hur den kantades med en satans tandvärk.

Sverigevännen minner oss om drömmen om fri tid att banka mattor på. Kanske ha råd att åka på en veckas cykelsemester med tältet på pakethållaren. Hen får oss att erinra att vi sedan urminnes tider vet hur inkomstolikheter påverkar välgång och hälsa och att det råder ideologiska skillnader om hur det ska tacklas, och att demokratiskt arbete alltjämt pågår med anledning av detta.

Sverigevännen talar sanningsenligt om invandringen, omtalar problem och illdåd, men också rara saker om de tusende som stämplat in bredvid oss på Algots, SKF, Volvo. I gruvor & verkstäder. Som knegat i pappersmassaindustrin. De som berikar vårt land som ingenjörer, fysiker och biologer. Pedagogiskt arbete.

Kommersiellt & konstnärligt arbete. Lantbruk & skogsarbete. Bygg & metall. Lastbils-, taxi- och busschaufförerna. De som målar, packar, lagar, fixar. Sverigevännen säger särskilt förtjusande saker om dem som lyfter & bär oss när vi är sjuka. Som skurar våra golv & trappor. Tunnelbanor & järnvägsstationer. Som byter mormors kateteter och kammar hennes hår.

Sverigevännen sätter soliga ord på det grovjobb som ligger bakom att vi inte som i USA står i soppköer när vi blir sjuka, utan har en allmän sjukförsäkring. Hen sjunger vaggvisor om barnmorskornas yrke och BB:s framväxt.

Läser Primo Levi högt på torget när hoppet om fascismens slutgiltiga död tycks tryta. Sjunger skillingtryck för att berätta om forna tiders styggelser och bankar med fakta hål på lögner som att Sverige har en regering som skiter i sitt land. Ty Sverige har aldrig någonsin haft en regering som skiter i sitt land. Regeringar har bara olika åsikter om hur ett land ska skötas.

Såklart hedrar Sverigevännen sina miljontals döda förfäder och mödrar. Lägger örat tätt till gravarna. Lyssnar nogsamt och minns vad de uträttat. Vi viskar sedan till våra förebilder.

Ja, det åligger oss, var och en, att förvalta det ni en gång byggde upp: Ett öppet Svea rike snickrat av många politiskt visa hjärnor, pålat djupt med folkstyre, värdighet och vett. Så läser vi gärna också dikter, men även av andra poeter än Esaias Tegnér, som var verksam i en tid då farsoter och bränders härjningar löstes med hjälp av biskopens pengainsamling. Kanske citerar vi rent av Anita Lindbloms Svensktoppen-hit i stället:

En dans på rosor

Ingen kan lova dig en dans på rosor

Tids nog får man lära

att sorg o glädje följas åt, min kära