Riskkapitalets nya kärlek till drogerna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Nolltoleransen är död. Alla pratar om knark, och många – företrädesvis män – driver på för avkriminalisering, eller rent av legalisering. Men vilka nya problem är det vi inte pratar om, och vilka krafter styr debatten? I tre texter skriver författaren Magnus Linton om kriget om knarket – om politiken, pengarna och maskuliniteten.

I dag: Pengarnas roll.

Mat, sex, sömn, musik, rus – allt vi mår bra av vill vi göra igen. Och igen. Människan är evolutionärt utvecklad mot naturlig utsöndring av den välbehagsspridande signalsubstansen dopamin och hela kapitalismen är i viss mån ett hedonistiskt jättebygge som med mentala belöningar förädlar, formar och förändrar den mänskliga hjärnan – och gör profit på att tillfredsställa och vidga mänskliga lustimpulser. På fotografins utveckling följde kommersiell pornografi, på precisionsavel följde köttfabriker, på digitaliseringen följde Meta.

I sin bok The age of addiction – How bad habits became big business (Belknap Press 2019) lanserar narkotikahistorikern David T. Courtwright, författare till klassikern Drogernas historia (Historiska media 2005), begreppet limbic capitalism – berättelsen om pengarnas hela tiden förnyade penetration av dopaminfrisättning.

Courtwright menar att droger och andra belöningsfenomen har en juridisk status, social acceptans, tillgänglighet, skattepotential och vetenskaplig gångbarhet som förändras över tid enligt ekonomiska mönster som kan studeras. Och att stora bolag hade en tydlig roll i hur den amerikanska opioidkrisen – lysande blottlagd i Patrick Radden Keefes Smärtans imperium (Bonniers 2022) – kom att utvecklas i linje med limbisk kapitalism till vad som blev en katastrof med en halv miljon döda. Hittills.

Men också, som Courtwright nyligen formulerade det i tidskriften Alkohol & narkotika (3/22), att även det i USA ”gradvisa fenomenet” medicinsk marijuana följer den limbiska kapitalismens logik. På 1990-talet tilläts medicinsk cannabis på delstatsnivå, efter att ha visat sig effektivt som smärtlindring, varpå opinionen började svänga – och då klev ”berusningskapitalet” in för att långsiktigt påverka lagarna: ”De såg medicinsk cannabis som ett steg på vägen. Men målet var att cannabis skulle bli som tobak eller alkohol, något som är reglerat, beskattas och säljs till vuxna utan recept. Och det är läget i uppemot 15 delstater nu.”

Även i Sverige jobbar pengarna. I Johan Wickléns aktuella bok om cannabis och svensk narkotikapolitik framträder den tidigare hedgefondförvaltaren David Bonnier som med ett vaket öga på en enorm tillväxtpotential och ”trenderna från andra sidan Atlanten” byggt upp ett investmentbolag i cannabisbranschen. Först avsåg man bara att investera i bolag som utvecklade medicinska produkter, eftersom vägledande organ som AP-fondens etikråd avrått från placeringar i bolag som jobbar med nöjesbruk av cannabis.Men etik är rörlig materia, så nu räknar man med att ligga långt fram när det helt lagliga landskapet förr eller senare öppnar sig: ”När vi startade bolaget tänkte vi inte ens på det. Vår bedömning var att en eventuell rekreationell marknad i Europa låg långt in i framtiden. Men frågar du oss i dag är det bara att erkänna att vi hade helt fel.”

Så nu planerar Bonnier ännu ett investmentbolag, mot bakgrund av två avgörande uppdateringar: ”För det första att stigmatiseringen i vår ägarkrets och bland investerare gått ner avsevärt. För det andra att vi ser att trenden kommer till Europa oavsett.”

När cannabis om ett decennium eller tre legaliseras även i Sverige kommer det delvis vara ett resultat av att preparatets risker länge överdrivits och förtjänster förnekats i det globala narkotikakontrollsystemet, med Sverige som vanföreställningarnas främsta fanbärare. Men mest av allt kommer lagändringarna vara ett resultat av ekonomiska muskelspel som med rätt lätt hand puttar politik och etik och medier, ibland även vetenskap, framför sig.
Denna nya värld med laglig cannabis är förstås inte undergången, kanske blir reformen det avgörande slag mot den organiserade brottsligheten som liberaliseringsentusiasterna hoppas på. Men normaliseringen av ”ännu en drog i vår kulturkrets” – som Nils Bejerot skulle ha uttryckt det – kan på sikt också generera en folkhälsobaksmälla som påminner om den dagens läkare och politiker har att hantera efter 1900-talets fatala naivitet inför tobaken.

Fenomen som beroendeproblem, klass, utslagning eller marknadskrafter nämndes över huvud taget inte. Narkotika framstod som ett slags vaniljglass alla har rätt till

När Wicklén och Leonidas Aretakis, författare till boken Extas i folkhemmet – Sveriges psykedeliska historia (Natur & Kultur 2022), på ett arrangemang i Stockholm diskuterade svensk narkotikapolitik med de politiska partiernas ungdomsförbund stod sju män och en kvinna på scen – en könsfördelning som speglade publiken – och drogliberalismen visste inga gränser.

MUF:s vice ordförande meddelade att ”MUF vill legalisera cannabis och avkriminalisera bruk av alla andra droger.” CUF:s talesperson gick med emfas ett steg längre: ”Vi i CUF har på sikt som mål att legalisera all narkotika.” Och när Grön Ungdom och SSU meddelat att även de är öppna för avkriminalisering blev LUF:s företrädare på goda grunder orolig att publiken inte kunde urskilja någon politisk oenighet alls: ”Skillnaden mellan oss i LUF, MUF och CUF och de andra är att vi vill legalisera och de vill avkriminalisera.”

Fenomen som beroendeproblem, klass, utslagning eller marknadskrafter nämndes över huvud taget inte. Narkotika framstod som ett slags vaniljglass alla har rätt till. Och möjligen ska ungpolitikernas grönbetesglädje över att nu få ”säga som det är” och prata om ”det positiva med droger” ses mot bakgrund av den insikt LUF:s talesperson poängterade, och som medierna nogsamt bekräftar för svenska ungdomar vid varje regeringsbildning: ”Det finns ju inte en enda minister som inte har rökt cannabis.”

Leonidas Aretakis och Liv Strömquist

I Liv Strömquists senaste bok Astrologi (Norstedts 2022) ägnas tre uppslag åt Arthur Sackler, den amerikanske miljardären som byggde ett affärsimperium på att kränga valium och vars arvingar sedan utvecklade företaget genom att börja sälja ”den sinnessjukt farliga heroinsläktingen Oxycontin till arbetsskadade hillbillys”. Men det som intresserar Strömquist är inte opioidskandalen i sig, utan Sacklers drivkraft; besattheten av att med ekonomisk vinst göra människor beroende av lugnande medel, när han ”redan var rik som ett jävla troll”.

Svaret handlar om nörderi, passion och ”oupphörligt, omättligt” samlande. Sacklers lidelse var antikviteter på världsarvsnivå: 1 600 år gamla Buddhastatyer i mänsklig storlek, lackarbeten från Songdynastin, urnor från järnåldern i Iran. Han ville äga, ha. Och först när objekten inte längre fick plats i de egna hemmen inleddes donationerna till olika muséer, följt av den manliga lustan att skriva sitt eget namn med ”enorma bokstäver på enorma byggnader.” Sedan skandalen klarlades av bland andra Nan Goldin och Patrick Radden Keefe – Strömquists källa – har Sacklers namn måst plockas ner från pampiga portar till en rad muséer, gallerier, stiftelser och kontor medan skammen spritt sig runt den makalösa historiens kärna: pengarnas kraft att få läkarna att säga vad pengarna ville höra.

När Osmond foundation grundades i Sverige 2020 för att ”främja den vetenskapliga förståelsen av psykedelika och dess medicinska potential” genom att bistå forskare ”med finansiering och kommunikation” skedde det mot bakgrund av att relevanta studier på preparat som lsd och psilocybin under lång tid inte varit möjliga i stora delar av världen. 1960-talets urspårningar låg som en skugga över fältet och inte minst i Sverige var det stopp. Vilket i viss mån var begripligt, men framför allt ett resultat av okunskap om och fördomar mot preparaten. Alla som någon gång tagit lsd eller svamp (psilocybin) inser preparatens enorma värden, och det faktum att flera svenska intellektuella de senaste åren – otänkbart för bara ett decennium sedan – offentliggjort sin behållning av hallucinogent trippande är delvis ett resultat av Osmond foundations framgångsrika pr-arbete.

Författaren Anita Goldman skrev entusiastiskt i Dagens Nyheter att de lsd-trippar hon berikat sitt liv med ”ledde till en andlig förståelse av världen”, och några dagar senare kunde DN:s näringslivsbilaga meddela investerare och patienter att ”Svensk techmiljardär sponsrar ’magiska svampar’” – följt av en förhoppning från Osmond foundations vice ordförande Emma Christersson: ”Visar det sig att de här substanserna kan bli det nya paradigmet inom psykiatrin, står vi inför en otroligt stor marknad.”

Att det åter bedrivs svensk forskning på psykedelika är bara att välkomna – så länge kunskapsproduktionen kan hållas ren från kapitalintressen och annan påverkan

Det är Klarnagrundaren Niklas Adalberth som delfinansierat Sveriges första moderna studie på psilocybin i hopp om att revolutionera behandling av bland annat depression. Och spekulationspengar i läkemedelsindustrin är förstås inget problem i sig. Tvärtom. Medicinhistorien är kantad av Big Pharma-skandaler, men de hälsofrämjande genombrott som möjliggjorts tack vare våghalsiga entreprenörer är många fler.

Att det åter bedrivs svensk forskning på psykedelika är bara att välkomna – så länge kunskapsproduktionen kan hållas ren från kapitalintressen och annan påverkan. Och för den som följer utvecklingen framträder på den punkten onekligen en rad frågetecken i linje med vad Christian Rück, professor i psykiatri och författare till boken Olyckliga i paradiset (Natur & Kultur 2020), nyligen uttryckte: ”Resultaten är intressanta men magra, och står definitivt inte i proportion till hajpen.”

I senaste numret av Psychological Medicine, en av världens ledande vetenskapliga tidskrifter för psykiatri och klinisk psykologi, riktas hård kritik mot vad professorerna Wayne Hall och Keith Humphreys kallar den nya ”entusiasmen” kring psykedelisk forskning. Tyvärr, menar de, har det senaste decenniets psykedeliska ”renässans” byggts upp av flera inflytelserika vetenskapstidskrifters ”okloka sänkning av de vetenskapliga kraven” för publicering av nya rön, i kombination med ”oansvariga överdrifter” av forskningsresultat i breda medier. En av det nya forskningsfältets stjärnor, professor Robin Carhart-Harris, ledde en psilocybinstudie som i en vetenskaplig artikel ledde till konstaterandet att ”inga kliniska slutsatser kan dras från materialets data”. Ändå förklarade han, utifrån samma material, för den stora brittiska tidningen The Guardian att psilocybinet haft tydliga antidepressiva effekter ”redan dagen efter den första dosen” – varpå, skriver Hall och Humphrey, ett stort antal andra medier återgav The Guardians publicering av ”de evidenslösa slutsatserna”.

Givet alla tokigheter som det senaste halvseklet publicerats om narkotikapreparatens farlighet, inte minst de psykedeliska, är lusten att nu få publicera en ”annan berättelse” kanske medielogiskt begriplig. Men felaktigheter kan få fatala konsekvenser. Dagens vindkantring åt andra hållet – oavsett om det gäller rubrikpimpande redaktörer, blåögda ungpolitiker eller nyandliga terapeuter – riskerar att få många förlorare. Eftersom inga vattentäta skott tycks finnas mellan vetenskapliga rön och kapitalintressen.

Den ”obefogade upphetsning” de två professorerna menar har jagats upp av övertända forskare och drogförtjusta reportrar har lett till en mobilisering av ”stora riskkapitalinvesteringar” och påföljande politiska initiativ som, menar de, ligger i linje med den aktuella utvecklingen för medicinsk och rekreationell cannabis i USA: ”Vi befarar att den här sortens hajp kring psykedelika kommer att leda till en för tidig klinisk-praktisk introduktion, och en dåligt reglerad användning som hotar både patienters hälsa och medicinvetenskapens trovärdighet”.

Om den oron är befogad eller ej kommer att visa sig, liksom den eventuella hållbarheten i David T. Courtwrights tes om limbisk kapitalism. Att pengar och kapitalprocesser inte bara påverkar drogfenomenets yta (lagar, kultur, politik, medier) utan också dess djup (vetenskap, värden, verkligheter) är måhända ett trivialt påstående, eftersom ekonomiska system är just system. Likväl lär ökade insikter om sådan dynamik behövas om kommande generationer ska kunna navigera mer upplyst än nuvarande i den ”age of addiction” där såväl beroenden som beteenden blir allt mer styrda av business.

Publicerad 2023-01-17

Publisert:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln

OM AFTONBLADET

Tipsa oss: SMS 71 000. Mejl: tipsa@aftonbladet.se
Tjänstgörande redaktörer: Mikael Hedmark, Sebastian Laneby
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
Redaktionschef: Karin Schmidt
Jobba på Aftonbladet: Klicka här

OM AFTONBLADET