SD slutar inte bara för att vänstern ger upp
Partiet vill slå sönder arbetarrörelsens institutioner – och bygga upp sina egna
Nooshi Dadgostar talade klarspråk på Vänsterpartiets valvaka, om rasismen som präglat valrörelsen och om hur vissa grupper konsekvent misstänkliggjorts i det offentliga samtalet.
Det var rätt starkt. Men varför fick antirasismen ta plats först då?
Varken Dadgostar eller Magdalena Andersson tog striden under de nio månader som föregick valdagen. Tvärtom var åtminstone Socialdemokraterna mer en del av problemet än av ett antirasistiskt motstånd.
Svaret är att inget av partierna, och nästan ingen del av arbetarrörelsen, längre ser det som en framkomlig strategi att ta upp kampen mot Sverigedemokraterna – och andra delar av högern – i ”kulturkrigsfrågor”.
Genom att släppa sånt som rör antirasism, identitet och kultur – allt som luktar ”woke” – hoppas man vinna mark i mer ”traditionella vänsterfrågor”. Det är begripligt, varför lägga tid på att diskutera slöjor och drag queens när man kan prata om de enorma summor som omfördelas från rika till fattiga när socialförsäkringssystemet fungerar som det ska?
Den analysen innehåller minst ett tankefel. En kapitulation i kulturkriget leder inte till att nationalister och högerkonservativa ger sig och tappar intresset. Det enda som sker är att de som en ångvält plattar till allt större delar av det intellektuella landskapet, kulturens förutsättningar och livsvillkoren för en rad redan utsatta grupper.
Arbetarrörelsen tycks inte heller längre värdera vad den faktiskt har och haft. En hög chef på Hyresgästföreningen har för mig beskrivit organisationens allt mer ängsliga och avpolitiserade strategi som att planen verkar vara att ”dö med miljarder på banken”.
Institutioner och infrastruktur som byggts upp tillåts förtvina och rasa samman.
Arbetarrörelsens svar är att dra sig tillbaka och i bästa fall upprätthålla någon sorts miniminivå
Många frågor där SD vill göra framryckningar uppfattas av åtskilliga – till exempel inom LO – som fel strid att ta när medlemstal viker och medlemmarna i allt högre grad röstar högerextremt.
Vad de missar är att Sverigedemokraterna betraktar arbetarrörelsens historia som en bruksanvisning. De gör tvärtom. Bygger egna medier, kanal efter kanal med koppling till partiet poppar upp online, i olika format och på olika plattformar. Riks, Samtiden och Exakt24 är några partinära exempel, det finns åtskilligt fler.
Arbetarrörelsens svar är att dra sig tillbaka och i bästa fall upprätthålla någon sorts miniminivå. Den begränsade satsningen på LO Mediehus (förvisso läsvärda) sajt Nya mitten är en av väldigt få som gjorts de senaste åren.
”Vi mäter och ser vad som är läst”, sa Robert Jonsson, vd för LO mediehus, nyligen när han fick frågor om varför man skär ner på kulturmaterialet i fackpressen. En otillräcklig idé – och inte heller en helt sann beskrivning. Jag startade och arbetade med sajten Politism, till hälften ägd av fackföreningsrörelsen, under ett antal år. Den kostade LO och Kommunal ett par miljoner per år, småpengar i sammanhanget. Nedläggningen berodde, enligt de röster i LO-borgen jag talat med, framför allt på irritation över att sådant som transfrågor och veganism fick ta plats. Det ansågs ligga långt ifrån de medlemmar man såg röra sig högerut, det var fel strid att ta.
Men det var också en sajt med fler läsare online än vad resten av de fackfinansierade medierna har tillsammans. Och det skrevs dagligen texter om arbetsmarknadsfrågor och socialförsäkringar, som nådde många, inte minst unga.
Också när det gäller folkbildningen är arbetarrörelsen defensiv och feg. Företrädare för Sverigedemokraterna har i flera sammanhang talat om vikten av att bygga upp egna verksamheter, liknande ABF. Nu när de sitter vid makten attackerar de folkbildningen, studieförbunden och de institutioner som byggts upp. Ekonomiskt och i polemik.
I Tidöavtalet står svart på vitt att hela systemet för stöd till folkbildningsväsendet ska reformeras
I exempelvis Hässleholm och Trelleborg har SD tillsammans med andra högerpartier tagit bort stora delar av stödet till folkbildning och studieförbund. I Tidöavtalet står svart på vitt att hela systemet för stöd till folkbildningsväsendet ska reformeras. Parallellt tar Sverigedemokraterna strid mot vad de kallar ”perversa” inslag på bibliotek i Kalmar och i bland annat Sölvesborg rensades tusentals böcker bort från biblioteken under SD-styre.
I Stockholm är ABF i ekonomisk kris och försöker hålla jämna steg med kostnader snarare än flytta fram positionerna i en akut politisk tid. Allt mer handlar om att utföra formell utbildning, till exempel SFI, och att hyra ut lokaler, snarare än att fylla dem med egen verksamhet. Huvudfokus är intäkter, när en hög markhyra ska betalas får arbetarrörelsens folkbildning stå tillbaka. Färre och färre våningar används för de studiecirklar, kurser och kulturarrangemang som utgör ABF:s egentliga existensberättigande.
LO är inte heller längre med och finansierar Socialistiskt forum, sedan 20 år en självklar plats för progressiv idédebatt och folkbildande samtal. På plats var däremot de högerextrema, som filmade besökare och bokbordsförsäljare. Detta inte enbart för att skrämmas, utan också för att de inser att det finns så stora värden i verksamheten. (Tillsättningen av Calle Nathansson, tidigare vd för Folkets hus och parker som nu blir koncernchef och studieombudsman för ABF Stockholm, väcker dock hopp om ett trendbrott och en mer offensiv och utåtriktad verksamhet.)
I Göteborg tycks Socialdemokraterna aktivt försöka skapa distans till ABF genom att i stor utsträckning använda andra lokaler än den klassiska på Järntorget. Som om de aktivt vill slippa associeras med sin historia. I Göteborg har ABF också tidigare tvingats lägga ned delar av föreläsningsverksamheten när pengarna sinat. En liknande utveckling syns på fler platser i landet.
Vad arbetarrörelsen och dess sidoorganisationer måste göra är att lära sig av den mest framgångsrika politiska strömning vi har i Sverige i dag. De som just nu snabbt bygger både folkrörelse och egna mediekanaler: Sverigedemokraterna.
Gör man det kommer det visa sig att cirkeln sluts.
För SD:s recept är att attackera allt som vänstern byggt upp samtidigt som man sår frön och bygger fundament för att långsiktigt etablera samma saker under blåbrun flagga.
