Den anställde riskerar allt och chefen inget
Alla pratar om skuggsamhället men de politiska förslagen slår brutalt och fel
I alla politiska läger talas det nu om skuggsamhället. Till skillnad från andra parallella samhällen (gängen, klanerna, kapitalägarna och vad det nu månde vara) definieras skuggsamhället utifrån kombinationen migration och arbete.
Gemensamt har skuggsamhällets invånare att de migrerat till Sverige och här mött en arbetsmarknad med villkor långt ifrån dem som annars är norm i Sverige. Gemensamt för invånarna utanför skuggsamhället är att de vet väldigt lite om det.
Min insyn i skuggsamhället utgörs av följande:
Jag talar ryska och har i förarbetet till två böcker levt som rysktalande migrantarbetare, först en höst med bärplockare i norra Sverige och sen ett halvår som städare och byggnadsarbetare i Stockholm. Utöver det har jag som tolk och facklig förhandlare i Stockholms LS av SAC och Solidariska byggare träffat tusentalet migrantarbetare från hela världen och förhandlat med hundratalet av deras arbetsköpare.
Det finns en föreställning om att skuggsamhället befolkas uteslutande av papperslösa. Så är det inte. Även personer med öppna asylansökningar, beviljad asyl, giltiga arbetstillstånd eller EU-medborgarskap riskerar att hamna i de arbetsvillkor som karaktäriserar skuggsamhället. Avgörande är maktobalansen i relationen mellan arbetsköpare och arbetare på den här delen av arbetsmarknaden. Hårdraget innebär den att den anställde vid en konflikt riskerar allt och chefen ingenting.
Skuggsamhällets fundament är så tvådelat. Den ena delen är skillnaden i levnadsvillkor i Sverige och i hemländerna. Den andra är möjligheten att tjäna pengar på migrantarbetarnas utsatthet.
Den politik som nu föreslås handlar i stort om att minska skillnaden i levnadsvillkor genom att försämra levnadsvillkoren i Sverige. Det ska bland annat uppnås genom fler poliskontroller och anmälningsplikt för offentliganställda. Vilka polisiära arbetsuppgifter som ska prioriteras ned när de här prioriteras upp och hur anmälningsplikten rimmar med internationella åtaganden som barnkonventionen återstår att se. Hur det här påverkar den andra delen av skuggsamhällets fundament är för mig tydligare.
Grundregeln måste vara att skuggsamhällets arbetsköpare ska riskera mer än skuggsamhällets arbetare
Det tycks i skuggsamhället finnas ett närmast linjärt samband mellan migrationens prekaritet och lönen. Före kriget arbetade papperslösa ukrainare sällan för mindre än 90 kronor i timmen. De hade då lagt förhållandevis lite på resan hit och blev de deporterade kunde de oftast hitta sätt att studsa tillbaka. I dag har de säkrare migrationsstatus och därför högre löner.
Bland uzbeker, som betalat avsevärt mycket mer för att komma hit och knappast skulle kunna komma tillbaka vid en deportation, är löner på 70 kronor i timmen vanliga. Bland arbetare som riskerar förföljelse i hemlandet är lönerna ännu lägre.
Åtgärder för att göra det svårare för skuggsamhällets invånare ökar så vinstmarginalerna för dem som exploaterar migrantarbetare. Eftersom exploatörerna också är experter på att genom diverse sinnrika upplägg få folk att komma till Sverige lär åtgärderna få liten eller ingen effekt på skuggsamhällets storlek.
Det finns en annan väg, så långt jag kunnat utröna den enda framkomliga. Åtgärderna skulle kunna riktas mot dem som utnyttjar människors utsatthet och åtgärderna skulle kunna vidtas i allians med dem som exploateras.
Grundregeln måste vara att skuggsamhällets arbetsköpare ska riskera mer än skuggsamhällets arbetare. Helst ska de senare inte riskera något alls. I dag beviljas offer för misstänkt människoexploatering ibland tillfälliga uppehållstillstånd för att kunna delta i förundersökningar och rättegångar. Det är en praktik som skulle kunna vidgas till att omfatta andra former av arbetslivskriminalitet.
Det vore i så fall ett verkligt och välkommet slag mot skuggsamhällets fundament.
