Natodrömmen tystar kritiken mot Turkiet

Plötsligt är det en självklarhet att Sverige ska dalta med Erdogan

Signaturen ”En kurd” skrev på Arbetarbladets insändarsida den 5 maj: ”Som jag ser det är enda nackdelen med att Sverige går med i Nato att vi kurder förlorar en genuin vän som i alla internationella sammanhang stått som ett solitt humanitärt land bakom oss.”

Fler än ”En kurd” har, sedan det stod klart att Socialdemokraternas skenprocess om Natomedlemskap skulle sluta i en svensk ansökan, pekat på de risker det innebär att ge sig in i en militärallians med Turkiet.

Natoförespråkarna har bemött frågan med som mest en axelryckning.

Men när Turkiet nu ställer vansinniga krav på inflytande över vår utrikespolitik och vår hållning i frågor som rör mänskliga rättigheter händer något.

Regeringen mumlar och flackar med blicken, bedyrar att de inte gillar terrorism och betonar att många Natoländer gillar Sverige.

Dagens Industris ledarsida, tidigare så blåögd i synen på Putins gasledningar att det snarare handlat om kalkylerande kapitalistisk cynism, dundrade på onsdagen ut sitt budskap: Regeringens uppgörelse med riksdagspolitikern Amineh Kakabaveh, av Turkiet sedd som terrorist, måste rivas upp. Tidningens politiske redaktör PM Nilsson skriver att han aldrig gillat uppgörelsen. Det stämmer förstås. Men att han trumpetar ut budskapet just nu kan inte ses som något annat än en uppmaning att blidka president Erdogan.

Halil Karaveli, forskare vid Institutet för säkerhets- och utvecklingspolitik, argumenterar på DN Debatt för att en god relation med Turkiet är viktigare än lojalitet med det kurdiska självstyret i norra Syrien. Självstyret är ”ett progressivt ljus” som förtjänar stöd, skriver Karaveli, men föreslår ändå att Sverige ska ”ompröva sitt stöd till syrienkurderna”.

I klarspråk: Kasta dem under bussen för att göra Erdogan på gott humör.

Aftonbladets ledarsida, som nyss blivit Natoförespråkare, försökte häromdagen skifta fokus från Erdogans oacceptabla krav. Svepande kritik kastades i stället slarvigt mot en diffus ”vänster” som påstods springa Erdogans ärenden. Först efter Halil Karavelis dikeskörning i DN kom rakare besked när Aftonbladets ledarsida slog fast att ”Turkiets sak är inte vår”.

Inte bara opinionsbildare har ändrat tonläget. Även i sak tycks anpassning till turkiska intressen plötsligt vara det naturliga. I SVT hör jag Turkietkännaren Paul T Levin resonera om vilka eftergifter Sverige kan tänkas göra för att få förtryckarstaten Turkiet på gott humör. Levin tar alls inte själv ställning för detta, han tycks inte se det som någon bra sak om Sverige gör sig av med sin ryggrad, utan förklarar mest deskriptivt vad som krävs.

Mike Winnerstig, chef på enheten för säkerhetspolitik på FOI, resonerar likadant i SVT: ”Sverige kan behöva anpassa sin utrikes- och säkerhetspolitik vid ett Natomedlemskap." I Sveriges Radio utvecklar Winnerstig och konstaterar att det kommer att krävas ”kohandel” med Turkiet.

I det offentliga samtalet låter det alltså nu som att detta hela tiden har varit en självklarhet. Synd då att enbart ”tokiga Natokritiker” (eller varför inte putinister?) lyfte frågan innan vi bestämde oss för att ansöka. Hade säkerhetspolitiska forskare och andra redan för någon eller några månader sedan varit så öppna med att det var detta som låg i korten hade Natodebatten nog låtit annorlunda.

Det svänger snabbt i svensk politik. Natomedlemskap var nyss oerhört osannolikt. Över en natt rakade sedan sannolikheten att vi skulle bli medlemmar upp till inte mindre än 100 procent.

Likadant är det med de andra Natoländernas inflytande över svensk politik och risken för inskränkningar i vår handlingsfrihet. Det skulle aldrig kunna hända. Men när det väl hände var det alldeles givet att det var så det skulle bli.

Det enda vi kan vara säkra på nu är väl att det inte kommer hända igen? Att nästa och nästa Natoland kräver samma kohandel som Turkiet. Och när det väl sker kommer det förstås ändå vara helt normalt, logiskt och självklart.

Följ ämnen
Nato

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.