Kristna behöver ta ner abortfrågan på jorden
Varför är barnet heligt enbart i livmodern?
Det pågår ett samtal om abort, startad av ivriga debattörer som vill få den svenska aborträtten i ruckning (fastän ingen i allmändebatten säger det rent ut).
I den diskussionen får jag en känsla av att deltagare på båda sidor är överens om att den konservativt kristna positionen (som alltså få i Sverige uttalar men som ligger i potten) är given, den som säger att livet är heligt och att abort därför borde förbjudas. Detta kan man hålla med om eller vara emot, men man tänker sig att det är den konsekventa slutsatsen av en kristen etik.
Men vad jag förstår är kristendomen inte en uppsättning regler. Den är sant att den är en starkt moralisk lära, det var det som dödade Jesus, att han krävde bättre av folk. Folk gillar inte att man kritiserar dem.
Men här i den inkarnerade verkligheten finns hela tiden imperfektionen. Ett gammalt ord för det är arvsynden. Vi är korrumperade från början. Det goda är därför inte att försöka upphäva syndens realitet i detta liv, det är omöjligt, utan att erkänna sina dåliga sidor och sträva efter att göra så gott som möjligt under dessa imperfekta förhållanden.
Åh, vad kyrkans radikala budskap att livet är heligt behöver sägas om och om igen i denna onda värld där liv behandlas så ojämlikt och så hjärtlöst!
Men uppgiften för oss är sedan att omsätta den dogmen i praktiken. I princip kan man tillåta sig att tycka vad som helst.
I princip misstror jag det mesta som människan hittat på. Jag tror att Livet/Gud/Naturen/kalla det vad du vill vet bättre än vi vad vi bör göra (oftast inget alls, utan chilla).
Jag är i den meningen abortmotståndare, jag är motståndare till maskiner, till att stänga in djur, skeptisk till medicinska framsteg; jag är i grunden djupt konservativ i princip. Icke desto mindre deltar jag i allt detta, eftersom jag är människa, en kulturvarelse, som lever här och nu i verkligheten och inte i princip.
Varför är livet heligt bara när det ligger i livmodern, och inte innan, när barnet är en blinkning i sin pappas öga med allt vad det innebär av behovet av respekt för kvinnor, och inte efter, när det föds i händerna på utsjasade barnmorskor och sätts i skolor där lärarna går på knäna?
En kristen diskussion om aborter – eller till någonting över huvud taget som människan företer sig – kan inte föras på idéns existentiella molnhöjder utan måste ner på jorden. Frågan blir då: hur?
Att låtsas som att människor i just frågan om abort är eteriska ekvationer som ska gå jämnt upp moraliskt är inte kristendom, det är sexism.
Bara när man (bokstavligen) gör abort till en kvinnofråga kan man tillåta sig att utesluta männens ansvar och tala om ideal för den gravida kvinnan. Kvinnors rättigheter har med män att göra, men graviditeter debatteras som om de var någon sorts jungfrufödslar.
Varför talar inte abortmotståndarna om hur män slingrar sig för att slippa kondom? Varför skrivs p-piller ut subventionerade på recept medan kondomer är en dyr handelsvara?
Varför är livet heligt bara när det ligger i livmodern, och inte innan, när barnet är en blinkning i sin pappas öga med allt vad det innebär av behovet av respekt för kvinnor, och inte efter, när det föds i händerna på utsjasade barnmorskor och sätts i skolor där lärarna går på knäna?
Vill man att barn ska födas ska man skapa ett samhälle där det är lätt att vara kvinna och bra att växa upp. Feminism och solidaritet blir den konsekventa slutsatsen av en konservativ kristen etik.
