Konst kan komplicera, fördjupa – och förenkla

Jack Hildén ser tv-serien When they see us

Miniserien When they see us är den mest strömmade tv-serien på Netflix i USA, vilket jag lite förbryllat tänkte på medan historien rullades upp med laptopen på magen. Antagligen har det mycket att göra med att den verkliga förlagan väcker så starka känslor. 

I april 1989 våldtas en kvinna brutalt i Central Park. Fem tonårspojkar från Harlem grips, och döms sedan, trots att det inte finns mycket mer bevisning än inspelade erkännanden, vilka under långa förhör tvingas ur dem med löften om att de i så fall ska få åka hem. Allt som kan få blodet att koka av ilska finns redan där. Rasism, maktutövning mot barn och ett korrupt, amerikanskt rättssystem. Det sistnämnda ett så lukrativt ämne att inte nog många dokumentärer och poddar verkar kunna göras om det. 


Men When they see us som konstnärlig produkt? Övertydlig, överspelad. Oräkneliga inzoomningar på förtvivlade barn och deras föräldrar, om vi inte redan förstått hur vidrigt och orättvist allting är.

Och när det dessutom finns tillgång till arkivbilder när Donald Trump lägger sig i, är det öppet mål för regissör Ava DuVernay. Trump betalade för en annons i de största tidningarna om att han ville återinföra dödsstraffet, och hävdade i en tv-intervju att det ofta är en fördel att vara svart (alltså 1989). ”Oroa dig inte. Hans femton minuter är snart slut”, säger två svarta kvinnor framför teven. Och själv har jag ju laptopen på magen och vet att den jäveln är president i dag! 


Hårdast åtgången blir ändå Linda Farstein, som vid tidpunkten var chef för sexualbrottsavdelningen vid New York-polisen. Hon spelas av Felicity Huffman som fått det otacksamma uppdraget att förkroppsliga någon sorts vandrande ondska, mest av allt sugen på att svarta och latinamerikaner ska spärras in. 

Farstein har med tiden blivit en framgångsrik, feministisk kriminalförfattare. Men efter tv-serien startades en namninsamling med syfte att sluta köpa hennes böcker. Förlaget har sagt upp hennes avtal. Detta är, som bekant, inget hon är ensam om i dag. 


Och jag har så klart ingen aning om vad som hände i de där förhörsrummen. Kanske var det bara rasism och ondska. Farstein har själv sagt att bilden av henne som framkommer är helt felaktig. En sak går dock att säga med säkerhet: When they see us är en estetiserad skildrig av en verklig händelse. Det vill säga, den är medvetet skapad för att få publiken att känna vissa saker. Och sådant spelar roll. Ord och bilder spelar roll. Konsten kan som nästan inget annat fördjupa och komplicera. Den kan också förenkla.  

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln