Hade vi haft VAR på jobbet hade jag blivit som spelarna
Hur mycket rättvisa vill vi egentligen ha?
Ingen kan motstå det rationella samhället, trots att det bara verkar göra oss arga.
Nyligen sände podcasten This american life ett avsnitt om rättvisa, och valde att fokusera på sport. Närmare bestämt NBA och basket, där det läggs ner astronomiska summor på avancerad teknologi som hjälper till vid domslut. Samtidigt påpekas att protesterna mot domarna är mer högljudda och hatiska än någonsin – trots att allt tyder på att domsluten blir mer korrekta. Vem ska någonsin orka vara domare? Kraven ökar, kompetensen ökar också, men folk blir bara argare. Känslan att vi blir orättvist behandlade växer. I USA antas det dessutom hänga samman med en misstro mot auktoriteter i allmänhet.
Den stora allmänheten blev nog bekant med VAR (Video assistant referee) under fotbolls-VM i somras. Spelare som gjorde ett fyrkantigt tecken med händerna, som betydde: Kolla reprisen! Reaktionerna var starka. Det är de fortfarande. Fler straffar, långa pauser när domaren springer ut till sidlinjen, samt mål som alla tror är mål och därför jublar, för att sedan kastas tillbaka till besvikelse.
När jag hörde talas om systemet var jag positiv. Hur skulle man kunna vara annat? Äntligen skulle rättvisa skipas! Aldrig mer skulle man gräma sig över förlorade poäng, eller den gnagande KÄNSLAN att vissa lag och länder alltid blev förfördelade.
Så blev det inte, VAR har snarare rört upp mer ilska bland fans än innan det användes. Att det fortfarande blir fel är väl en sak, men mer än någonting annat har VAR fått mig att tänka på vad rättvisa egentligen är, och vilket pris vi är villiga att betala för det.
Sporten jag älskar, som redan beskylls för fusk och maskning, börjar alltmer likna en gräsplätt där tjugotvå mansbäbisar springer runt och tigger lördagsgodis i form av att domaren ska återvända till en sekvens.
Och det värsta är väl att man själv skulle agera likadant. Ett missförstånd på jobbet, du VET att det inte var ditt fel, och plötsligt finns övervakningskameror som möjliggör att gå till botten med det hela.
Det finns ett gammalt talesätt inom fotboll som lyder att ”det jämnar ut sig i längden”. Det vill säga, ibland drabbar orättvisan just ditt lag, men avvakta lite och snart är det samma lag som får en oförtjänt straff. Det finns något fint med den tanken. Och den svärtas ner av att millimeterrättvisa är något som nu går att kräva.
Det rationella samhället blir så rationellt att vi till slut ändå inte förstår vad som pågår. Jag går hem från Friends arena med Imperiets ord i hörlurarna: Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?
