En gangstermemoar som gör läsaren osäker
Leo ”Kinesen” Carmona berättar varken om Arlandarånet eller Kartellen i sin omtalade bok
Gangstermemoaren är flera hundra år gammal, med klassiker som Lasse-Maja, P-F Lacenaire och Carl Panzram. Och intresset för att läsa brottslingars livshistorier verkar inte minska.
Nu kommer Spelet är spelet, den morddömde Leo ”Kinesen” Carmonas livsberättelse, som han skrivit i samarbete med Cyril Hellman.
Spelet är spelet är underhållande, välskriven och dess teman känns igen: förortsångesten, missbruket, det dåliga samvetet gentemot mormor, den tvivelaktiga tjuvhedern, adrenalinet, kokainet, gemenskapen, förräderiet, och förstås: drömmarna om den stora kuppen, den stora kärleken, den stora bilen och den stora lägenheten i city.
Samtidigt presenteras boken på ett sätt som gör läsaren osäker. Carmona och Hellman står båda som författare, men texten berättas i jag-form och beskrivs av förlaget som en ”skönlitterär berättelse” som är ”baserad på historier runt” Carmona. I en intervju med Carmona ser jag den dessutom benämnd som hans ”debutroman”.
Ingenstans får läsaren några ledtrådar till hur och varför den skapades, hur många gånger och under hur lång tid Hellman besökte Carmona i fängelset, hur stämningen i besöksrummet var.
Ytterligare två brister drar ner boken: främst saknar jag historien om det legendariska vänsterorienterade hiphopbandet Kartellen (2008–2016), som bildades av Carmona i ett finskt fängelse. Dessutom står det ingenting om hans inblandning i det största rånet i Sveriges historia, ”Arlandarånet” – men kanske kom hans uppmärksammade erkännande för sent för att få plats.
Desto mer värdefullt är att boken bidrar med nya detaljer och historier från det blodiga inbördeskrig som rasade kring millennieskiftet inom den exiljugoslaviska maffian: de mest ökända morden är väl de som begicks på krogen Brother Tuck och på Solvalla.
Cyril Hellman är en av Sveriges främsta och mest originella journalister. Reportagen från hans tid med de socialistiska kurdiska styrkorna i norra Syrien hör till det mest laddade jag läst de senaste åren.
Men den Lapidus-klingande Spelet är spelet lär inte ihågkommas som någon av Hellmans viktigare insatser – även om hans journalistiska skicklighet märks i att textens ”röst” med dess särskilda dialekt håller sig stark och personlig från pärm till pärm.
Som i de flesta gangster-memoarer får läsaren känna lukten av den undre världens nervösa faror, utan att riskera att förlora sina privilegier. Och kanske finns där också en igenkänning och en längtan efter friheten i ett liv levt utanför statens ramar.
Hur stor skillnad är det egentligen mellan drömmarna hos den fria marknadens kämpande individer och den svarta marknadens?
Vad annat än pengar, makt, respekt, vad som helst som kan höja dig över mängden, göra dig till någon viktig?
Någon som förlag vill ge ut böcker om.
